Jag är uppvuxen i en borgerlig och frikyrklig familj. Pappa var aktiv folkpartist, och jag minns hur jag följde med honom inför valen och satte upp valaffischer runt om i Enköping. Det är ett minne som har stannat kvar, framför allt för hans engagemang. Han trodde på rättvisa och på de liberala idéernas möjlighet att göra människors liv bättre.
Den borgerlighet jag lärde känna genom honom hade ett starkt socialt samvete. Friheten hörde ihop med ansvaret för andra människor. Deras möjligheter skulle inte avgöras av vilken familj de föddes i eller vilka förutsättningar de hade fått. För mig blev det en självklar del av vad liberalism betydde: att se människan och stå upp för den som har det svårt.
Under den senare delen av 1980-talet var jag själv moderat. Jag drev flera företag, arbetade hårt och hade det ekonomiskt mycket gott ställt. Moderaternas politik låg nära mina egna intressen och gynnade också min privata situation. Det är inget jag försöker hyckla med. Tvärtom är det en del av min egen politiska historia.
Jag vill inte försköna det förflutna. Men minnet av pappas engagemang är en del av förklaringen till att dagens borgerlighet berör mig så starkt. Jag har vuxit upp med värderingar som jag nu har allt svårare att känna igen hos de partier som säger sig förvalta dem. Därför är frågan också personlig: Vad hände med den anständiga borgerligheten?
För ungefär en månad sedan vaknade Sverige upp till en ny politisk morgon. När denna krönika publiceras vet vi dock fortfarande inte om den rödgröna sidan lyckas samla sig kring en regering. Fredagens möte mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet gav i alla fall inga tydliga besked. Men oavsett hur regeringsfrågan till slut löses satte väljarna punkt för fyra år med en regering där Sverigedemokraterna fått ett inflytande över svensk borgerlighet som för bara några år sedan hade varit svårt att föreställa sig. Valresultatet förändrar däremot inte det som redan har hänt. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna har “radikaliserat” Ulf Kristersson, Ebba Busch och Simona Mohamsson i en sådan grad att mycket av det som tidigare betraktades som ytterkantspolitik har blivit en del av den politiska normaliteten. Frågan är vad som nu återstår av den borgerlighet som en gång drog en tydlig gräns mot just detta.
Det märkligaste är kanske inte att Sverigedemokraterna har lyckats flytta svensk politik. Det mest häpnadsväckande är de borgerliga partiernas oförmåga att förstå vad det innebär att låta ett parti med rötter i den svenska extremhögern sätta riktningen för svensk borgerlighet. Jag har svårt att förstå hur partier som under så många år varit med och byggt Sverige har kunnat vända ryggen åt så mycket av det som faktiskt gjorde vårt land starkt. Omtanken om den som har det svårt. Övertygelsen om att ett samhälle också har ett ansvar för den som är sjuk, gammal, arbetslös eller har fötts med sämre förutsättningar. Insikten att medmänsklighet inte är en svaghet, utan något som gör ett samhälle både anständigt och långsiktigt livskraftigt. Utan den sortens sammanhållning går det inte att bygga en hållbar framtid.
Krav och ansvar
Jag står fortfarande för en politik som skapar tillväxt och där ansträngning ska löna sig. För kreativa entreprenörer är möjligheten att få pröva sina idéer och utveckla dem till något verkligt en oerhört stark drivkraft. Jag är själv ett levande exempel på det. Ett samhälle ska inte kväva den kraften, utan skapa förutsättningar för den att växa. Självklart ska bidrag inte bli ett alternativ till arbete för den som faktiskt kan arbeta. På samma sätt måste invandringen vara reglerad och anpassad efter vår förmåga att ta emot människor. Det som hände 2015 får inte upprepas. Den som kommer till Sverige måste mötas av en tydlig plan för integration, språk, utbildning och vägen in i arbete. Vi måste också våga ställa krav, både när det gäller att lära sig svenska, försöka försörja sig själv och bli en del av det land man har kommit till.
Men ett anständigt samhälle måste samtidigt kunna skilja mellan den som inte vill och den som inte kan. Den som är sjuk, gammal eller av andra skäl saknar möjlighet att försörja sig själv ska inte mötas av misstänksamhet eller misstänkliggöras. Många bär redan på en känsla av otillräcklighet, dåligt självförtroende och ibland också skam över att inte kunna arbeta och klara sig själva. Det sista de behöver är ett system som får dem att känna att de dessutom måste försvara sin rätt till hjälp. Där måste det finnas en balans mellan krav och trygghet, mellan individens skyldigheter och det gemensamma ansvaret för den som faktiskt behöver stöd. För ett samhälle som genom orättvisa eller alltför hårda regelverk skapar psykisk ohälsa hos människor får i slutänden också bära kostnaderna för den.
Sverige blev inte ett av världens mest framgångsrika länder genom att ställa människor mot varandra. Vi blev det genom utbildning, tillit, jämlikhet och en välfärd som byggde på tanken att vi faktiskt har ett ansvar också för människor vi aldrig har träffat.
Ett samhälle är inte en mandatperiod
Jag har under många år arbetat med AI-drivna simuleringar i olika forskningsprojekt, där vi har försökt förstå hur samhällen utvecklas över längre tid under olika förutsättningar. Resultaten har varit förvånansvärt entydiga. När egenintresset får dominera och skillnaderna mellan människor växer blir konsekvenserna med tiden allvarliga. Tilliten minskar, motsättningarna ökar och till slut börjar själva samhällsbygget försvagas. Det är svårt att inte se paralleller till en politik som rör sig allt längre åt höger och där motsättningar mellan grupper samtidigt får större utrymme. En mandatperiod är fyra år och ett människoliv bara ett ögonblick i den ofattbart långa tid som sträcker sig från alltings början till alltings slut. Om vi vill bygga något som håller över generationer kan kortsiktig ekonomisk vinning och egenintresse därför aldrig vara själva grundprincipen. Då krävs förmågan att se längre än till den egna tiden och den egna nyttan. Allt annat är, hur man än väljer att paketera det, kortsiktighet och intellektuell lättja.
Det är därför jag har så svårt att förstå det som har hänt inom svensk borgerlighet. Makt kan snabbt vinnas och förloras, men de förändringar man sätter i rörelse lever ofta kvar långt efter ett val. När motsättningar mellan grupper förstärks och ett tydligare vi och dom tillåts prägla politiken kan det ge tillfälliga fördelar, men spåren efteråt kan ta mycket lång tid att sudda ut.
De värderingar som byggde det moderna Sverige var heller aldrig enbart socialdemokratins. Det fanns en anständig borgerlighet som kunde argumentera för lägre skatter, större individuell frihet och mer marknad, men som samtidigt förstod betydelsen av sammanhållning, solidaritet och ett gemensamt ansvar för människor som hade det svårt. Politisk oenighet behövde inte innebära att människors utsatthet gjordes till ett politiskt verktyg.
Mitt i allt tal om företagande och tillväxt tycker jag att vi alltför lätt glömmer vilka som faktiskt gör arbetet. Jag har själv drivit företag, haft anställda och vet hur viktiga entreprenörer, ägare och företagsledare är. Men värden skapas inte av dem ensamma. Ett företag kan ha hur bra idéer, ledning och ambitioner som helst, men utan skickliga och engagerade medarbetare blir väldigt lite verklighet. Jag har skrivit om det tidigare, men det tål att upprepas: det är människorna på verkstadsgolvet, i butiken, på lagret, i vården och på kontoret som med sin kunskap, erfarenhet och arbetsinsats omsätter idéerna i konkreta värden. Deras betydelse för företagen och för den tillväxt vi alla är beroende av får aldrig underskattas.
När Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna anpassade sig till Sverigedemokraterna var det därför inte bara ett parlamentariskt samarbete som förändrades. Någonting hände med själva värderingsskalan. Gränser flyttades. Språket förändrades. För många liberala mittenväljare blev bilden av Simona Mohamsson och Jimmie Åkessons pinsamma kram nästan brutal i sin tydlighet. Där stod ledaren för ett parti som länge gjort motståndet mot Sverigedemokraterna till en del av sin identitet och omfamnade mannen som personifierade just den politik man tidigare tagit avstånd från. Det är svårt att beskriva det som något annat än ett politiskt hyckleri av sällan skådat slag. Jag kan bara föreställa mig hur pappa skulle ha reagerat på detta. Han skulle troligtvis vända sig i sin grav. Plötsligt började uttalanden och politiska förslag som tidigare hade fått borgerliga politiker att protestera försvaras, förklaras eller accepteras. Och kanske är det just där den stora förändringen av svensk politik har skett. Sverigedemokraterna har i grunden förblivit sig själva. Det är de andra partierna som har flyttat sig.
När människan försvann ur politiken
Det finns också en annan förändring som bekymrar mig. Se en partiledardebatt. Alltför ofta känns det inte längre som människor som talar med andra människor. Frågan ställs, och fram kommer den förberedda repliken. Sedan nästa. Samma formuleringar, samma angrepp, samma inövade budskap, oavsett vilken fråga som faktiskt ställdes. Det spontana försvinner och kvar står något märkligt robotliknande.
Nästan alla jag har pratat med om årets valrörelse har reagerat på just detta. Inte främst på att politikerna tycker olika, det är ju själva poängen med politik, utan på känslan av att ingen längre talar som en vanlig människa. Man hör kommunikationsstrategerna bakom orden. Man hör flosklerna, budskapen och de tillrättalagda svaren. Men man hör alltmer sällan människan.
Om politiken vill att fler ska bry sig om demokratin måste politikerna kanske börja med något väldigt enkelt: att våga vara mänskliga igen. Att ibland lägga den inövade repliken åt sidan, svara på den fråga som faktiskt ställs och tala med egna ord. Våga säga ”jag vet inte”, erkänna att en fråga är svår eller till och med medge att motståndaren har en poäng. Alltför ofta låter debatten i stället som två dåligt tränade AI-modeller (jag vet vad jag pratar om) som bara kastar färdiga svar mot varandra utan att egentligen lyssna, tänka eller förstå.
Så sent som i går såg jag en KD-politiker lyfta fram att förtroendet för Ebba Busch nu låg på 39 procent, tre procentenheter högre än tidigare. Men tydligen räckte det inte att berätta om den egna framgången. I samma budskap måste man också få med att Magdalena Andersson ”rasar”. Det säger en del om nivån i dagens politiska spel. Det räcker inte längre att framhäva sig själv, motståndaren måste samtidigt tryckas ned. Ibland påminner det politiska spelet mer om gräl i sandlådan än om ett vuxet samtal i en politisk debatt.
Men det finns också ett annat problem, och där är Magdalena Andersson för mig ett särskilt tydligt exempel. Jag tycker att hon under åren har gått från att framstå som betydligt mer spontan och personlig till att allt oftare låta som om varje formulering redan är förberedd och medietränad. Kanske är det också därför hon har tappat så mycket av väljarnas förtroende? Nya politiker kan däremot ibland kännas befriande, innan de hunnit formas alltför mycket av verklighetsfrånvända kommunikationsstrategier och överdriven medieträning. Då hör man fortfarande människan bakom retoriken. Och när jag ser på allt detta återstår för mig en ganska enkel fråga: vad är makten värd om man måste förlora sig själv för att behålla den?
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare
Som en del av arbetet med att utforska AI-teknikens möjligheter och begränsningar har jag språkgranskat, bearbetat och faktakontrollerat min originaltext i den egenutvecklade AI-plattformen Planum Chat AI, där de tre specialiserade AI-komponenterna NEXL, Sema och Stylus samverkar.