Jag är ateist.
Men jag är uppvuxen i en frikyrklig familj och har därför erfarenhet av kristen tro som många ateister saknar. Jag har varit nära kyrkan. Jag har upplevt gemenskapen, värmen och den starka känslan av att människor faktiskt försöker göra gott för varandra.
Jag har talat i tungor och suttit i kyrkbänken under euforiska väckelsegudstjänster, så gripen att jag rest mig och gått fram när pastorn tittat åt mitt håll och sagt att någon där uppe bland bänkraderna bär på en tung börda. Ord som slog rakt igenom mig. När han sedan lade händerna mot mitt bröst föll jag bakåt, överväldigad av stunden.
Då upplevde jag det som något verkligt och övernaturligt. I dag tänker jag annorlunda kring händelserna. Vi vet att hjärnan inte bara registrerar det som händer, utan också försöker förstå och tolka det utifrån våra förväntningar, känslor och tidigare erfarenheter. Och befinner man sig i en miljö där alla omkring en tror på samma sak, kan en upplevelse bli oerhört stark. I efterhand kan jag se hur mycket som faktiskt fanns där för att förstärka upplevelsen: suggestion, gruppdynamik, musik, förväntan och alla människorna omkring mig som trodde på samma sak. Det betyder inte att det var inbillat, för det jag var med om kändes fullständigt verkligt. Men att en upplevelse känns övernaturlig är inte samma sak som att orsaken måste vara det. För mig är det en viktig skillnad: jag kan ta det jag upplevde på största allvar utan att därför behöva tro på den första förklaringen jag gav det.
Kanske är det just därför jag inte avfärdar troende så lätt. Jag har själv varit där.
Jag har också sett människor vars hela existens vilat på tron, tills tvivlet blivit omöjligt att tysta. När den till slut inte längre går att försvara, rämnar hela den verklighet de byggt sitt liv kring. Då förstår man också den desperation med vilken vissa försvarar sin tro mot varje tanke som hotar den. Men det finns en sak jag fortfarande har svårt att förstå.
Hur kan en kristen människa rösta på Kristdemokraterna?
Jag menar inte att kristna måste rösta på ett visst parti. Det vore ju fullständigt orimligt. Man kan vara kristen och samtidigt vara höger, vänster, liberal eller konservativ. Det finns massor av politiska frågor där kristna människor kan komma fram till helt olika slutsatser. Det är inte det som förbryllar mig. Det är att Kristdemokraterna har valt att göra Sverigedemokraterna till en central politisk samarbetspartner.
Det ideologiska arvet
Sverigedemokraternas historiska kopplingar till den svenska nazistiska och fascistiska miljön är inte någon konspirationsteori eller politisk smutskastning. Partiets egen vitbok har dokumenterat att en betydande del av grundargenerationen hade bakgrund i nazistiska, fascistiska, rasistiska eller andra odemokratiska sammanhang. Det betyder inte att dagens Sverigedemokrater är nazister. Det är en viktig skillnad.
Men jag tycker inte att man bara kan lägga historien åt sidan för att ett politiskt parti har förändrats. Ett partis förflutna blir inte oviktigt bara för att det senare växer och blir en etablerad del av det demokratiska systemet. Och det handlar inte bara om grundarna eller om människor som försvann ur organisationen för länge sedan. Jimmie Åkesson gick själv med i Sverigedemokraterna 1995, när rörelsen fortfarande hade tydliga kopplingar till nationalsocialistiska och andra högerextrema miljöer. Den förändring som hade inletts skedde inte över en natt. Det tog många år innan Sverigedemokraterna införde en formell nolltolerans mot rasism, först 2012. Personer med bakgrund i eller kopplingar till nazistiska miljöer fanns kvar inom organisationen under flera år. Kristdemokraterna vet naturligtvis detta. Ändå skrev de tillsammans med Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna under Tidöavtalet 2022. Sverigedemokraterna fick därmed en central roll och ett omfattande politiskt inflytande över regeringens politik. Nu går Tidöpartierna dessutom ett steg längre genom att öppna dörren för Sverigedemokraterna till regeringen. Det är detta jag har svårt att få ihop med kristendomens värderingar.
Foto: Thor-Björn Bergman.
Vad hände med människovärdet?
Kristdemokraterna talar gärna om människovärdet. Det är ett vackert ord. Men människovärdet måste rimligen betyda något mer än att varje människa har ett värde så länge man befinner sig på rätt sida av en nationsgräns, har rätt bakgrund eller passar in i den politiska majoritetens föreställning om det goda samhället. För mig är det något mycket mer grundläggande än så. Ingen människas värde borde bestämmas av var man är född, hur mycket pengar man har, vilken grupp man tillhör eller hur nyttig man är för samhället.
Den barmhärtige samariten frågade inte vilken grupp den skadade mannen tillhörde innan han hjälpte honom. Tvärtom lät Jesus en människa från en grupp som betraktades som främmande och fientlig bli själva förebilden för medmänsklighet. Jesus gjorde dessutom något som fortfarande borde ha varit politiskt provocerande: han placerade gång på gång den svage, den utstötte och den föraktade människan i centrum.
”Men SD har förändrats”
Ja. Det har de. Och det ska man kunna erkänna. Sverigedemokraterna är inte samma parti som på 1980-talet eller början av 1990-talet. Partiet har förändrats och blivit en etablerad parlamentarisk aktör. Det är också korrekt att säga att dagens SD inte är ett nazistiskt parti. Men det är inte samma sak som att partiets förflutna saknar betydelse. Om ett politiskt parti har ett sådant historiskt arv borde det rimligen ställa högre krav på hur man förhåller sig till nationalism, minoriteter, migration, människosyn och politisk retorik. Det blir också svårt att helt bortse från att en SD-tjänsteman i riksdagen enligt en aktuell granskning har spridit proryska budskap och material som återgett ryska narrativ under flera år. Det behöver naturligtvis utredas, men uppgiften visar varför vaksamhet mot sådana strömningar fortfarande är viktig. Och framför allt borde man förvänta sig en betydligt större vaksamhet från Kristdemokraterna, som säger sig bygga sin politik på kristna värderingar.
Foto: Thor-Björn Bergman.
Det är hyckleriet jag har svårt för
Det som provocerar mig är därför inte att kristna människor är konservativa. Det är inte att de vill ha hårdare kriminalpolitik. Det är inte att de vill begränsa invandringen. Det är inte ens att de röstar borgerligt.
Det som provocerar mig är när man samtidigt talar om kristen människosyn, kärleken till sin nästa, människovärde och alla människors lika värde – och sedan utan större problem accepterar ett politiskt samarbete med ett parti vars historiska rötter är förknippade med just de ideologier som kristendomen borde ha anledning att vara särskilt vaksam mot. För mig blir det en kollision mellan ord och handling. Och det är kanske därför jag upplever det som ett av de största hycklerierna inom svensk kristenhet.
Jag är ateist – men jag har inte glömt vad jag såg
Det märkliga är att det är jag, ateisten, som ibland sitter och tänker på vad Jesus faktiskt lärde ut. Inte för att jag tror på Gud. Inte för att jag tror att Jesus var Guds son. Utan för att jag tycker att vissa idéer är värdefulla även om jag inte delar den religiösa föreställningsvärld de kommer från.
Att hjälpa den svage. Att förlåta. Att inte döma människor efter grupptillhörighet. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Att inte låta bakgrund avgöra en människas värde.
Det är ganska svåra principer att leva efter. Men om man säger sig vara kristen borde man åtminstone försöka ta dem på allvar. Därför återkommer jag till min fråga:
Hur kan en kristen människa rösta på Kristdemokraterna när partiet samtidigt väljer att samarbeta så nära med Sverigedemokraterna?
Jag säger inte att jag har svaret. Jag säger bara att jag, med min bakgrund i kyrkan, fortfarande inte förstår det. Och kanske är det just därför frågan behöver ställas.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare