Musik har alltid spelat en avgörande roll för mig, både som aktiv lyssnare och som ett kreativt uttrycksmedel där tonerna ger röst åt mitt inre. Varje komposition bär på en del av min livsresa.
Barndom
Jag började spela piano redan som sjuåring, men strikta lektioner och stränga lärare var aldrig min melodi. Jag ville hellre pröva mig fram och spela den musik som kändes i hjärtat. Min mamma var en skicklig pianist, och under tonåren växte jag upp med en Steinway & Sons-flygel i hemmet, det absolut förnämsta man kan spela på. Det var en flygel som jag senare, som vuxen, fick förmånen att hysa i mitt eget hem.
I början av 1970-talet anordnade mamma musikaliska salonger i vår stora etagevåning, med en vidunderlig utsikt över Enköping. Dit bjöd hon in gäster och musiker i världsklass, bland dem operasångerskan Elisabeth Söderström och hennes ackompanjatör. Att få växa upp mitt i detta sprakande kreativa flöde tände en gnista i mig och gav mig en tidig förståelse för vad det innebar att uttrycka sig genom tonerna.
Jag skrev mitt första riktiga musikstycke som trettonåring, efter att ha spelat kornett i ett par år. Det fick namnet “Tolles sång” och melodin gestaltade de vemodiga tankar som rörde sig i mitt huvud efter skolbranden och de övergrepp jag utsatts för några år tidigare.
År 2012 väckte jag liv i melodin igen. I samband med att min roman Liams revansch släpptes gjordes ett nytt arrangemang av stycket, som då fick titeln “Liams sång”. Det är min vän Michael Andreasson som spelar trumpet.
Ung vuxen
Under åren mellan 1973 och 1980, då jag var sexton till tjugotre år, fanns det ingenting annat än musik i mitt huvud. Mitt liv var fyllt till bredden: jag spelade kornett och trumpet i tre orkestrar, sjöng i kammarkören Sacré Choeur, var pianist i produktioner arrangerade av Rikskonserter, komponerade musikaler samt verk för orkester och kör, turnerade utomlands, och var dessutom dirigent för en egen kör. Allt detta samtidigt som jag övade varenda ledig stund för att söka in till Musikhögskolan. Som om inte det var nog arbetade jag extra som musiklärare och gav privatlektioner till yngre förmågor. Men till min stora förtvivlan visade det sig att jag trakterade mina brassinstrument med en felaktig teknik, vilket trots min uppenbara talang lade svåra hinder i vägen för min utveckling.
Här sjunger Sacré Choeur sången Country, skriven av Steve Dobrogosz som också spelar piano på inspelningen.
Istället för Musikhögskolan hamnade jag till slut på musiklinjen på Södra Vätterbygdens folkhögskola (SVF) i Jönköping. Till en början kändes det som om hela min musikkarriär hade grusats, men året på SVF visade sig bli ett av de bästa och mest betydelsefulla i mitt liv. Som inträdesprov spelade jag en sats ur Joseph Haydns trumpetkonsert i Ess-dur. Det var då jag för första gången mötte musiklinjens huvudlärare, Rolf Johansson. Han var en butter man som lätt kunde uppfattas som både stel, torr och irriterad, men han visade sig bli en av mitt livs allra största mentorer. Hans råd, tankar och livsvisdom följde mig genom åren och kom att prägla många av de beslut jag senare fattade. Många år senare, under musiklinjens fyrtioårsjubileum, träffade jag Rolf igen och fick tillfälle att intervjua honom till ett litet reportage.
2000-talet
När jag började filma på allvar runt 2005, gjorde musiken comeback i mitt liv efter en femton år lång dvala. Jag började producera bakgrundsmusik till mina filmer, och i samband med att min självbiografi Ängeln vid Hovs Hallar kom ut 2007 släppte jag även ett musikalbum på cd med samma namn. Det bestod av femton musikaliska betraktelser med koppling till bokens handling. Så här i efterhand inser jag att det kanske inte var mitt livs bästa idé, men just då kändes det rätt och riktigt.
Något år senare hade min första dokumentärfilm, Längtan till Skummeslöv, premiär för en utvald skara vänner och släktingar på Klarabiografen i Kulturhuset i Stockholm. Jag hade själv skrivit all musik till filmen, bland annat ett upprepande tema inspirerat av de magiska tallskogarna i södra Halland. Forest of Evermore.
Någon gång strax efter decennieskiftet 2000/2010 föddes en smått galen idé: jag skulle göra comeback som trumpetare, men nu med rätt embouchure och teknik för att alstra tonen. Då hade den gamla kornetten legat helt orörd uppe på vinden i nästan trettio år. Jag sjösatte projektet Konsert 2032, började öva som besatt och planerade en stor välgörenhetskonsert till min 75-årsdag 2032, där jag skulle stå på scenen som solist tillsammans med celebra gäster. Bland de musiker som visade intresse för att medverka fanns trumpetaren Filip Draglund och pianisten David Huang. Det hisnande målet var att under en tjugoårsperiod samla in tjugo miljoner kronor till förmån för barn och ungdomar.
Med ovärdelig hjälp från vänner inom musik, reklam och fotografi kom projektet igång – och när jag några år senare fick Bo Nilsson i Malmö, en av världens främsta trumpetpedagoger – som både lärare och vän, tog min utveckling ett avgörande kliv framåt. Tills den dag då kroppen för andra gången signalerade att gränsen var nådd. Det här har jag aldrig berättat för någon, men jag drabbades av en liten hjärninfarkt/blodpropp som jag själv hade orsakat, och den förändrade hela mitt liv. Talet och den verbala förmågan försämrades, jag blev lättirriterad och fick svårt att hålla fokus. Panikångesten sköljde över mig, låste fast tankarna i ett skruvstäd och drog mig rätt ner i mörkret. Det gick så långt att jag bokstavligen stod med ena benet i graven. Efter ett par års terapi satte jag mig vid datorn och började skriva på min tredje självbiografi, Vid min sida. Under researcharbetet fick jag reda på att jag var pappa, men också att min son hade dött strax efter födseln efter en för tidig förlossning. Över tjugo år tidigare.
Utdrag ur boken som kom ut 2016:
Thor-Björn fick en klump i magen. De fick ju inte missa det essentiella i samtalet. Han blev ivrig att få ett svar.
– Men innan vi bryter kan du väl berätta vad som hände månaden innan du ringde.
– Okey, jag tar det från början. Jag blev ju gravid, det måste ha varit i augusti 1990. Sedan gjorde du slut, det var ganska kort därefter. Det gick nog bara en månad eller så. Några veckor senare förstod jag vad som hade hänt. Mensen uteblev, jag mådde illa och hade ont i magen. Och då testade jag mig och fick graviditeten bekräftad. Men jag mådde så dåligt under den här tiden att jag bestämde mig för att inte berätta för någon. Det var ett förkastligt beslut, det förstår jag nu, men jag kunde inte förmå mig att lyfta luren och ringa dig.
Annika gjorde en paus. Ljudet i bakgrunden hade ökat, men hennes snabba andetag hördes tydligt.
– Sedan gick tiden och i slutet av januari blev jag plötsligt jättesjuk. Jag fick svår huvudvärk, enorma smärtor i magen och kräktes som besatt. Jag fick åka ambulans in till Södersjukhuset och där konstaterades svår havandeskapsförgiftning. Jag var så sjuk att läkaren beslutade sig för att förlösa barnet direkt, annars hade jag kanske dött. Och så kom lilla Tim till världen. Han vägde bara 582 gram och var 27 centimeter lång. Så otroligt liten, nästan så att han fick plats i handflatan.
– Så du fick hålla i honom?
– Nä, inte hålla, men jag fick stryka hans hand när han låg i kuvösen. Han var så liten och hjälplös. Och det var så tragiskt att se honom ligga där med sladdar och slangar kors och tvärs.
– Vad hände?
– Han levde bara några timmar. Han var så sjuk. Han hade svårt att andas och hjärtat ville inte slå. Läkaren sa att han inte skulle överleva. Och det gjorde han inte heller.
Thor-Björn märkte att tårarna rann längst kinderna. Trots Annikas stressade tonläge och hennes forcerade berättelse satte orden avtryck i hans hjärta. Det blev plötsligt så verkligt, det som hade hänt. Hon pratade om hans son, hans lille pojke, som hade fötts och legat i kuvösen och sedan dött. Helt ensam, utan mänsklig närhet och värme. Han som hade kunnat förändra allt om han hade fått se den blåa himlen. Om han hade kämpat några veckor till. Men han valde en annan väg, han bröt sig loss och lämnade bara tårar kvar hos de som älskade honom. Villkorslöst och evigt. Hans mamma och pappa.
I över tjugo år hade jag levt mitt liv utan att veta någonting alls, och plötsligt satt jag där med sanningen rätt i ansiktet. Tim var min son. Han hade funnits på riktigt, andats och haft ett hjärta som slog, om så bara för några korta timmar.
Det gick knappt att ta in. Hur fasiken sörjer man ett barn som man precis har fått veta att man har, men som dog för över tjugo år sedan? Det fanns inga ord som räckte till för det kaoset jag hade på insidan. Allt kändes bara för stort och helt ogreppbart. Det enda sättet för mig att överhuvudtaget kunna hantera det, att på något vis försöka nå fram till honom, var genom musiken. Det var så sången Mitt barn kom till, vackert och känslosamt insjungen av den fantastiske sångaren Jens Berggren.
Mitt i sorgen kom min brorsdotterson Philip in i mitt liv som ett mirakel. Han räddade mig från undergång. Att jag sedan fick ha honom hos mig i tio år, som om han vore min egen, är en av de största gåvor livet har gett mig.
Utan Philip hade det inte blivit någon romanserie. Böckerna är dedikerade till honom, och precis som Tim har han fått en egen sång. Här sjunger jag låten han fick på sin treårsdag 2015.
Några år innan flytten skrev jag den sista sången under den här eran. Jämtland hägrade; jag kände att det var dags att vända blad och gå vidare, fast nu på den plats jag drömt om så länge. Men kan man verkligen lämna ett paradis vid havet, sina vänner, släkten och familjen, utan att ta ett riktigt farväl? Nej, jag var tvungen att skriva ytterligare en sång. En hyllning till allt det som Skummeslövsstrand står för – naturen, människorna och drömmarna.
Den här sången, Paradisets själ, sätter punkt för min kavalkad av musikaliska nedslag. Alla låtar finns i sin helhet på Spotify och Apple Music. Samtidigt utgör de bara en liten del av allt jag har skapat genom åren. Nu väntar nya utmaningar. Under 2027, mitt sjuttionde levnadsår, slår jag åter på mitt keyboard och startar Cubase för att ge mig ut på nästa kreativa äventyr.
Så hur gick det då med det storslagna projektet Konsert 2032?
Efter att Bo Nilsson hastigt gick bort i en aggressiv form av Parkinson lade jag ner projektet. Luften gick liksom ur alltihop när Bos röst och kunskap inte längre fanns där för att pusha mig framåt. Insamlingen gav omkring 50 000 kronor, som gick till tre svenska projekt riktade till barn och ungdomar.
Nu har trumpeterna lagts i nostalgiskåpet för gott. Men musiken tystnar inte. Den tar bara en annan väg, vid tangenterna, där allt en gång började.
