När jag i våras fick ett förhandsexemplar av Ola Ströms självbiografi gick det inte att sluta läsa. Jag tog mig igenom drygt 300 sidor på tre dagar, och det blev en stundtals omtumlande resa. Jag ska inte försöka recensera boken – jag är alldeles för involverad för att kunna göra en objektiv bedömning.
I min naivitet trodde jag att jag kände Ola. Vi umgicks regelbundet under mina år i Malmö, och jag hade därför en bild av människan bakom den offentliga rollen. Men efter att ha slukat boken inser jag hur mycket större och mer sammansatt hans liv har varit än det jag själv såg.
För många är Ola fortfarande framför allt mannen bakom Ulla-Bella och Solstollarna, en serie som väcker stark nostalgi, men som också fått kritik för de lättklädda kvinnorna och den kvinnosyn som kritiker menade att programmet förmedlade. Inspelningarna gjordes på en badstrand, där den typen av klädsel knappast var anmärkningsvärd, särskilt inte i den tidsanda som rådde då. Men en tv-roll, eller ens ett helt tv-program, säger väldigt lite om människan bakom.
Det är kanske det som slår mig starkast efter att ha läst boken: hur lätt det är för oss människor att bilda oss en uppfattning om någon utifrån det lilla vi vet. Jag trodde att jag kände Ola. Nu förstår jag att jag bara kände en del av honom.
Sanningen är att de flesta som bara känner honom från teve inte har en aning om människan bakom tevekaraktärerna, popstjärnan och låtskrivaren. I boken får man följa honom genom barndomen och uppväxten, vidare till åren med Malmös första popband och den intensiva period då han tillsammans med Per Dunsö producerade en imponerande mängd musik, radio och teve. Berättelsen är filmiskt skriven, med korta scener som rör sig fram och tillbaka i tiden, och det fungerar utmärkt. Olas sätt att berätta har även inspirerat mig inför min nästa bok, där jag tänker samla mina krönikor och låta dem röra sig fritt mellan olika perioder i mitt liv.
I Sekreteraren på Fersens väg finns gott om humor, men också en berättigad kritik av samhällsfenomen, personer och människans mer primitiva sidor. Det är en berättelse som inte försöker putsa till verkligheten, utan låter både det absurda, det roliga och det mindre smickrande få ta plats. En av mina favoriter är episoden där Olas pappa tar emot rektorn i Beatles-peruk, eftersom sonens frisyr var en av anledningarna till besöket.
Visst finns det en ton av bitterhet som ligger som en filt över berättelsen, men som vän förstår jag den till fullo. Ett avsnitt berörde mig särskilt: när Ola skriver om sin systers bortgång under arbetet med boken. Det är några få ord, men de säger mer än långa utläggningar: ”Kära syster, som jag älskade dig.” Där försvinner plötsligt både tevepersonen, popstjärnan och låtskrivaren. Kvar finns bara en bror som sörjer sin syster. Och kanske är det just i sådana ögonblick som människan bakom den offentliga bilden blir som tydligast.
För mig är det en verklig heder att bli omnämnd i boken, och att dessutom få bidra med några av mina fotografier. Till dig som kanske växte upp med Gonks, Toffelhjältarna eller Solstollarna, oavsett vad du tycker eller minns, har jag bara ett råd: gör som så många andra och gör ett besök hos sekreteraren på Fersens väg. Du kommer inte att bli besviken.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare
Som en del av arbetet med att utforska AI-teknikens möjligheter och begränsningar har jag språkgranskat, bearbetat och faktakontrollerat min originaltext i den egenutvecklade AI-plattformen Planum Chat AI, där de tre specialiserade AI-komponenterna NEXL, Sema och Stylus samverkar.