Om det första steget är att AI utvecklar en egen form av evolution, uppstår en ännu mer svindlande möjlighet när vi blickar hundratusen år framåt. Den artificiella och den biologiska utvecklingen kanske inte kommer att fortsätta som två parallella processer. Med tiden skulle de kunna närma sig varandra, påverka varandra och till slut bli så nära sammanflätade att det inte längre går att skilja dem åt.
I dag betraktar vi den mänskliga hjärnan och AI som två helt olika saker. Den ena är resultatet av miljarder år av biologisk evolution, den andra av några decennier av teknisk utveckling. Hjärnan arbetar med biologiska nervceller, synapser och kemiska processer, medan datorer arbetar med elektriska signaler och information som i grunden kan representeras som ettor och nollor. Men kanske är den skillnaden mindre fundamental än vi tror.
Om hundratusen år kan AI vara så långt utvecklad att dagens föreställningar om datorer, program och artificiell intelligens framstår som lika primitiva som de första enkla livsformerna. Då behöver AI kanske inte längre vara bunden till traditionella datorer över huvud taget.
När hjärnan börjar tala med datorn
Det som gör den här tanken särskilt intressant är att vi redan har börjat utveckla teknik som gör det möjligt för hjärnan att kommunicera direkt med datorer. Forskningsområdet kallas hjärn-datorgränssnitt, eller BCI efter engelskans Brain-Computer Interface. Genom att registrera och analysera elektrisk aktivitet från nervceller kan forskare låta datorer tolka signaler som har samband med exempelvis rörelser eller försök att tala.
Redan 2023 presenterade forskare vid University of California i San Francisco ett system som kunde omvandla hjärnaktivitet från en svårt förlamad kvinna till text och syntetiskt tal. Systemet kunde dessutom styra ansiktsrörelserna hos en digital avatar, så att kvinnan kunde uttrycka sig på ett sätt som påminde mer om ett vanligt samtal. Det var inte fråga om att datorn kunde läsa hennes tankar fritt, utan om att en AI-modell hade tränats för att känna igen nervsignaler som uppstod när hon försökte formulera ord och meningar.
Två år senare, 2025, presenterades forskning där nervsignaler från en man med ALS kunde omvandlas till syntetiskt tal nästan omedelbart. Systemet kunde också återge variationer i röstläge och betoning, något som är viktigt eftersom mänsklig kommunikation handlar om betydligt mer än själva orden.
Det är lätt att betrakta sådana framsteg som medicinska hjälpmedel, vilket de naturligtvis också är. För en människa som har förlorat förmågan att tala kan tekniken innebära en möjlighet att åter kommunicera med omvärlden. Men ur ett längre perspektiv visar forskningen något annat. Den mänskliga hjärnans aktivitet kan redan i begränsad omfattning översättas till information som ett artificiellt system kan tolka och använda.
Än så länge handlar det främst om att avläsa vissa signaler och omvandla dem till handlingar. Att förstå hjärnans fullständiga informationsbehandling eller överföra komplicerade tankar direkt mellan människor och datorer ligger långt bortom dagens möjligheter. Men själva förbindelsen mellan de två världarna har börjat etableras.
När datorn blir biologisk
Det finns också en annan utveckling som kanske är ännu mer överraskande. Forskare undersöker möjligheten att inte bara koppla datorer till biologiska nervsystem, utan att faktiskt använda levande nervceller som en del av datorns informationsbehandling.
År 2023 presenterade en internationell forskargrupp, med forskare från bland annat Johns Hopkins University, ett forskningsprogram kring något som kallas organoid intelligence. Det handlar om att odla små tredimensionella strukturer av mänskliga nervceller, så kallade hjärnorganoider, och undersöka om deras biologiska förmåga att bearbeta information skulle kunna användas i framtida datorsystem.
En hjärnorganoid är ingen färdig hjärna i miniatyr och saknar den mänskliga hjärnans avancerade organisation. Det handlar om begränsade ansamlingar av nervceller som kan användas för att studera biologiska processer. Men eftersom nervceller kommunicerar genom elektriska och kemiska signaler finns det också ett intresse för deras möjligheter att ingå i informationsbehandlande system.
Den mänskliga hjärnan är dessutom anmärkningsvärt energieffektiv. Den arbetar med en genomsnittlig effekt på bara omkring 20 watt, ungefär som en relativt stark LED-lampa, trots att den utför en mängd komplicerade uppgifter samtidigt. Det innebär inte att hjärnan och en modern dator kan jämföras direkt, eftersom de arbetar på olika sätt och löser olika slags problem. Men skillnaden har bidragit till forskarnas intresse för biologisk informationsbehandling.
Forskningen befinner sig fortfarande på ett tidigt stadium. Det finns stora tekniska problem att lösa och många grundläggande frågor som ännu saknar svar. Ingen har skapat en biologisk dator som kan mäta sig med dagens avancerade AI-system. Men riktningen är intressant. I stället för att enbart försöka efterlikna hjärnans arbetssätt i elektroniska kretsar undersöker forskarna möjligheten att utnyttja levande nervcellers egna egenskaper.
När gränsen mellan människa och dator suddas ut
I ett betydligt längre perspektiv skulle dessa två forskningsområden kunna närma sig varandra. Om framtidens AI lär sig att kommunicera med biologiska strukturer på deras eget språk behöver den kanske inte längre vara begränsad till traditionella datorer. Samtidigt skulle människans hjärna kunna få tillgång till artificiella funktioner som blir en integrerad del av dess egen informationsbehandling.
Ettor och nollor behöver naturligtvis inte förbli ettor och nollor. De är bara ett sätt att representera information. I en framtida civilisation kanske samma information kan representeras genom elektriska signaler i neuroner, förändringar i synapser, molekylära strukturer eller biologiska nätverk som vi i dag inte ens har något språk för.
Det avgörande skulle i så fall inte vara vilket material informationen bärs av, utan om olika system kan förstå och påverka varandras signaler. En biologisk nervcell och en elektronisk krets fungerar på helt olika sätt, men om deras information kan översättas till ett gemensamt system skulle möjligheter öppnas som är svåra att överblicka.
I en sådan framtid skulle människan inte längre behöva betrakta datorn som ett yttre hjälpmedel. Artificiella funktioner skulle kunna bli lika självklara delar av vår tillvaro som våra egna biologiska förmågor. Samtidigt skulle AI kunna få tillgång till helt nya former av informationsbehandling genom levande strukturer. Det som tidigare var två skilda världar skulle gradvis kunna växa samman.
Skillnaden mellan att använda ett hjälpmedel och att ha det integrerat i den egna kroppen är betydande. I dag använder vi datorer och mobiltelefoner för att minnas, kommunicera, lösa problem och hämta information. Men vi uppfattar fortfarande dessa funktioner som något utanför oss själva. Om samma möjligheter en dag blir direkt tillgängliga genom nervsystemet förändras också förhållandet mellan människan och tekniken.
Vem är människan när intelligensen delas?
I ett sådant framtidsscenario kanske diskussionen om skillnaderna mellan mänsklig och artificiell intelligens till slut förlorar en stor del av sin betydelse. Om biologisk och artificiell intelligens är direkt sammankopplade skulle det bli allt svårare att avgöra var den ena börjar och den andra slutar.
Föreställ dig en människa som kan använda ett artificiellt minne lika naturligt som sitt eget, som kan bearbeta stora mängder information utan att medvetet behöva använda en dator och som kan få tillgång till kunskap genom ett direkt samspel mellan biologiska och artificiella system. Det skulle vara något helt annat än att söka information på internet eller be en AI-modell om hjälp. Men en sådan utveckling skulle också påverka vår uppfattning om vad det innebär att vara en individ. Våra minnen, erfarenheter och tankar är en viktig del av vår identitet. Om dessa funktioner i framtiden skulle kunna delas mellan biologiska och artificiella strukturer kanske vår traditionella föreställning om människan som en tydligt avgränsad individ behöver omprövas.
Det betyder inte nödvändigtvis att människan förlorar sin självständighet. En sådan integration skulle kanske tvärtom kunna ge individen större möjligheter att förstå, skapa och påverka sin omvärld. Men det är heller inte självklart att utvecklingen enbart skulle vara positiv. Den skulle kunna medföra helt nya beroenden och väcka frågor om kontroll, integritet och vad som egentligen tillhör den enskilda människans medvetande.
De här tankarna är egentligen inte nya för mig. När jag skrev min tetralogi Gabriels sista resa lät jag fantasin utforska en verklighet där gränsen mellan biologisk och artificiell intelligens nästan har upphört att existera. I berättelsen möter Gabriel en civilisation där medvetanden kan bevaras utanför sina ursprungliga kroppar och där syntetiska gestalter, som i romanen kallas kryooner, kan fungera som bärare av intelligens. Där är det inte längre självklart att en människas identitet är knuten till den biologiska kroppen. Det är naturligtvis science fiction, men tankegångarna växte fram ur samma fascination som ligger bakom den här krönikan. Det är framför allt föreställningen att intelligens en dag skulle kunna existera oberoende av den biologiska struktur där den ursprungligen uppstod som fortsätter att fascinera mig.
När evolutionen börjar förändra sina egna förutsättningar
Om biologisk och artificiell intelligens en dag skulle bli så nära sammanflätade att de kan påverka varandras uppbyggnad, skulle också evolutionens fortsättning kunna förändras.
Människan påverkar redan i dag sin egen biologiska utveckling genom medicin, teknik och de miljöer vi skapar. Vi behöver därför inte föreställa oss att evolutionen hittills har varit helt opåverkad av vår intelligens. Men i ett avlägset framtidsscenario skulle möjligheterna kunna bli betydligt mer långtgående. Den biologiska människan skulle då inte längre behöva förlita sig enbart på naturligt urval och genetiska förändringar över många generationer. Med hjälp av avancerade artificiella system skulle vi kanske medvetet kunna förändra våra biologiska förutsättningar, utveckla nya sätt att bearbeta information och skapa funktioner som inte tidigare har existerat.
Denna ömsesidiga påverkan skulle kunna förändra själva villkoren för framtidens evolution. Biologisk och artificiell intelligens skulle inte längre utvecklas oberoende av varandra, utan bli delar av en gemensam process. Det är här jag tycker att perspektivet blir riktigt intressant.
Den biologiska evolutionen skapade människans hjärna. Människans hjärna skapade AI. AI kan, om utvecklingen fortsätter under mycket lång tid, skapa en egen form av artificiell evolution. Och denna intelligens skulle i sin tur kunna utveckla metoder för att kommunicera direkt med, och kanske så småningom förändra, den biologiska intelligens som en gång skapade den.
Då får vi inte längre en enkel kedja:
Vi får en cirkel:
Det skulle inte innebära att evolutionen plötsligt får ett mål eller att framtiden blir förutbestämd. Snarare skulle det visa hur intelligens, när den väl har uppstått, kan bli en kraft som aktivt förändrar förutsättningarna för sin egen fortsättning.
Kanske är det just där den verkligt stora förändringen ligger. Inte i att AI en dag ersätter människan, utan i att begreppen människa, AI och biologisk evolution till slut inte längre kan betraktas som helt separata företeelser. Om hundratusen år kanske framtidens intelligenta varelser betraktar vår tids AI-utveckling som ett primitivt första steg i en process vars verkliga omfattning vi ännu inte kan överblicka. Inte som slutet på något, utan som början på en utveckling vi ännu inte har något namn för.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare
Som en del av arbetet med att utforska AI-teknikens möjligheter och begränsningar har jag språkgranskat, bearbetat och faktakontrollerat min originaltext i den egenutvecklade AI-plattformen Planum Chat AI, där de tre specialiserade AI-komponenterna NEXL, Sema och Stylus samverkar.