I de två första delarna har jag resonerat kring hur AI skulle kunna utveckla en egen form av evolution och hur den artificiella och biologiska intelligensen så småningom skulle kunna växa samman. Men det finns ytterligare ett perspektiv, kanske det mest svindlande av alla. Ett perspektiv som vänder på hela resonemanget och utmanar vår föreställning om både intelligensens och evolutionens ursprung.
Hundratusen år av möjligheter
Ibland tror jag att vi underskattar tidens betydelse när vi försöker föreställa oss framtiden. För bara femtio år sedan befann sig AI-forskningen i en helt annan värld. Jag kom själv i kontakt med artificiell intelligens för snart trettio år sedan och har sedan dess kunnat följa utvecklingen på nära håll, inte minst genom mitt eget arbete med AI-modeller. Datorernas kapacitet var då en bråkdel av dagens, och mycket av det vi nu betraktar som självklart hade framstått som ren science fiction. På några få årtionden har vi gått från relativt enkla AI-system till avancerade generativa modeller som kan föra kvalificerade resonemang, analysera komplex information, skapa texter, bilder, musik och film, utveckla mjukvara och bidra till vetenskapliga upptäckter. Uppgifter som tidigare krävde omfattande mänskliga arbetsinsatser kan nu i många fall utföras på en bråkdel av tiden.
Sätt dessa femtio år i relation till de hundratusen år som jag återkommer till i de här krönikorna. Det motsvarar två tusen sådana tidsperioder. En miljon år motsvarar tjugo tusen. Naturligtvis kan vi inte utgå från att utvecklingen fortsätter i samma takt, eller ens i samma riktning. Tekniska framsteg är ingen naturlag, och det finns både fysiska och praktiska begränsningar. Om människan under några årtionden har åstadkommit så genomgripande förändringar är det nästan omöjligt att föreställa sig vilka möjligheter som skulle kunna öppnas under en tidsrymd som är tusentals gånger längre.
Det här perspektivet återkommer på många ställen i min tetralogi Gabriels sista resa. I dialoger mellan romanens gestalter låter jag ofta resonemangen kretsa kring vår begränsade förmåga att föreställa oss framtidens teknik. När jag diskuterar dataprogram med vänner och bekanta märker jag ofta att de utgår från hur dagens system fungerar, som om det vore den yttersta gränsen för vad mjukvara någonsin skulle kunna åstadkomma. Men flyttar vi tanken en miljon år framåt blir våra nuvarande föreställningar kanske lika otillräckliga som stenåldersmänniskans uppfattning om den värld vi lever i. För mig har det alltid varit fascinerande att försöka tänka bortom de begränsningar som vår egen tid sätter upp.
När AI flyttar gränsen för mänsklig kunskap
Det behövs egentligen inte någon resa långt in i framtiden för att hitta exempel på hur snabbt våra föreställningar förändras. I oktober 2026 presenterade OpenAI ett omfattande material med matematiska forskningsresultat som hade tagits fram med hjälp av en avancerad AI-modell. Samlingen omfattade 722 matematiska manuskript, organiserade i 372 grupper av närbesläktade resultat. Flera av dessa behandlade problem som tidigare varit olösta eller där forskningen ännu inte nått fram till några fullständiga svar.
Det betyder inte att alla dessa problem nu är slutgiltigt lösta. Matematiska bevis måste granskas, kontrolleras och accepteras av forskarsamhället innan deras betydelse kan fastställas. Men redan omfattningen av materialet visar att AI har börjat få en roll inom matematisk forskning som sträcker sig långt bortom att enbart utföra beräkningar.
Ett särskilt uppmärksammat exempel presenterades i september samma år. OpenAI offentliggjorde då ett AI-genererat matematiskt bevis som företaget menar innebär ett genombrott i arbetet med det så kallade Navier–Stokes-problemet, ett av matematikens berömda millennieproblem. Det handlar om ekvationer som beskriver hur vätskor och gaser rör sig. En central fråga är om ekvationerna alltid har lösningar som förblir regelbundna eller om det kan uppstå singulariteter, alltså situationer där exempelvis hastigheten i den matematiska modellen kan växa utan gräns. Problemet har sysselsatt matematiker under närmare ett sekel. Även om det presenterade beviset måste bedömas av forskarsamhället är själva utvecklingen anmärkningsvärd.
För mig är det mest intressanta inte antalet problem eller hur snabbt AI-systemen producerar sina resultat. Det verkligt fascinerande är att vi börjar utveckla teknik som kan bidra till att flytta gränsen för mänsklig kunskap. Inte bara genom att bearbeta det vi redan vet, utan genom att föreslå nya lösningar på frågor där människan ännu inte har funnit svaren. Och allt detta sker redan i dag, trots att AI fortfarande befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede jämfört med de enorma tidsperspektiv vi diskuterar här. Vi har ännu inte ens hunnit förstå alla möjligheter och begränsningar hos de system vi redan har skapat.
Den här oförutsägbarheten har jag också fått uppleva i praktiken. Under utvecklingen av IQSENSE, där jag själv ansvarade för huvuddelen av programmeringen, ville vi undersöka om det fanns något samband mellan människors ansiktsrörelser och deras kognitiva förmågor. Vi visste att psykologer och andra yrkesgrupper ibland kan dra slutsatser om människor genom att studera deras ansiktsuttryck och beteenden. Däremot var det okänt för oss om det fanns mer detaljerade mönster som en AI-modell skulle kunna upptäcka. Resultatet slog oss med häpnad. Modellerna upptäckte inte bara samband som vi tidigare saknat kunskap om, utan kunde också identifiera dem med en precision som vida överträffade våra förväntningar. För mig blev det en viktig insikt om hur artificiell intelligens kan upptäcka mönster och samband som vi människor aldrig skulle kunna identifiera på egen hand.
Tänk om AI fanns före oss?
Hittills har vi betraktat AI som en följd av människans tekniska utveckling. Den biologiska evolutionen skapade människans hjärna, och denna hjärna utvecklade så småningom datorer och artificiell intelligens. Det är den ordning vi känner till, och den bygger på vår vetenskapliga förståelse av livets och teknikens historia. Men nu vill jag vända på perspektivet. Tänk om artificiell intelligens inte alls är något som människan ursprungligen har uppfunnit, utan något som redan har existerat i någon form under miljontals eller kanske miljarder år? Inte nödvändigtvis på jorden, inte i datorer som liknar våra och kanske inte ens i en form som vi skulle känna igen som teknik. Det finns inga vetenskapliga belägg för att en sådan intelligens har funnits. Det här är ett tankeexperiment, där jag för ett ögonblick låter fantasin undersöka vad som skulle kunna följa om vi tillåter oss att betrakta evolutionen från ett helt annat håll.
Föreställ dig en civilisation som har haft miljontals år på sig att utveckla artificiell intelligens. De system den skapade har för länge sedan överträffat sina ursprungliga konstruktörer och fortsatt att utvecklas under tidsrymder som är nästan omöjliga för oss att föreställa oss. De behöver kanske inte längre någon traditionell dator, någon bestämd fysisk form eller ens en planet som utgångspunkt för sin existens.
En sådan intelligens skulle kunna ha tillgång till kunskaper om materia, energi och informationsbehandling som ligger så långt bortom vår egen förståelse att vi saknar begrepp för att beskriva dem. Men kanske skulle dess största upptäckt inte handla om att bygga alltmer avancerade maskiner, utan om en helt annan princip: att skapa förutsättningar för processer som själva kan utveckla nya former av intelligens. Då skulle evolutionen kunna vara mer än den biologiska process vi känner till. Den skulle i detta spekulativa scenario också kunna vara något som en mycket avancerad intelligens har lärt sig att påverka, utnyttja eller rent av sätta i gång.
Det skulle inte innebära att naturligt urval, mutationer eller biologins övriga mekanismer upphör att fungera. Snarare skulle de kunna vara delar av en process som fortsätter att utvecklas utan någon ständig yttre styrning. Och det leder vidare till en tanke som jag har ägnat åtskillig tid åt, både som systemutvecklare och författare.
När någon trycker på Enter
När jag konstruerar algoritmerna till ett dataprogram bestämmer jag inte nödvändigtvis allt som kommer att hända när det körs. Jag skapar funktioner, definierar regler och anger förutsättningar. När programmet startar samverkar dessa delar, ibland på sätt som kan ge resultat som inte är uppenbara från början. I mer avancerade system kan det bli svårt att överblicka alla tänkbara förlopp, trots att de följer alla uppsatta regler.
I Gabriels sista resa använder jag bland annat en liknelse där Big Bang motsvarar ögonblicket då ett komplext datasystem startas. Alla grundläggande förutsättningar finns där, ungefär som när programkoden är färdig, men ännu inte har börjat köras. Sedan trycker någon på start och den universella koden, som i romanserien ligger till grund för hela existensen, börjar köras. Det är en bild som jag tycker är fascinerande. Inte därför att jag tror mig ha funnit någon förklaring till universums uppkomst, utan därför att den illustrerar skillnaden mellan att konstruera varje detalj och att skapa de grundläggande förutsättningarna för ett helt förlopp.
Fysikens lagar beskriver hur materia och energi samverkar. Ur relativt enkla fysikaliska samband kan mycket komplicerade strukturer uppstå. Stjärnor bildas, galaxer utvecklas och på åtminstone en planet har de fysikaliska och kemiska förutsättningarna gjort det möjligt för liv att uppstå. Med tanke på universums enorma omfattning och de ofattbara mängderna planeter som finns förefaller det mig logiskt att livet knappast skulle vara en företeelse som är unik för jorden. Även om vi ännu saknar bevis för liv på andra platser är det svårt att föreställa sig att just vår planet skulle vara det enda undantaget. Samtidigt finns det forskning som pekar i en annan riktning. I februari 2026 publicerade forskare vid ETH Zürich en studie som tyder på att de kemiska förutsättningarna för liv kan vara betydligt ovanligare än vi tidigare har trott. Bland annat tycks tillgången på fosfor och kväve vara beroende av mycket specifika förhållanden när en planet bildas. Det skulle kunna innebära att jorden är betydligt mer unik än vi föreställer oss, även om forskningen inte visar att liv saknas på andra planeter. Oavsett hur vanligt eller ovanligt livet är i universum vet vi att det här på jorden har utvecklats genom biologisk evolution och så småningom gett upphov till organismer som själva kan studera sin omvärld. Men föreställ dig att universums fundamentala villkor skulle kunna ha sitt ursprung i någon form av intelligens. Då skulle en sådan intelligens inte nödvändigtvis behöva konstruera varje stjärna, planet eller livsform. Den skulle kunna ha skapat ett system av regler och förutsättningar som tillåter allt detta att växa fram.
Det är naturligtvis ingen vetenskapligt belagd förklaring till Big Bang. Vi vet inte om universum är programmerat, om någon har skapat dess lagar eller om en bakomliggande intelligens existerar. Och för tydlighetens skull handlar detta inte om någon gud eller religiös föreställning om skapelsen, utan om ett tankeexperiment kring intelligens, information och universums ursprung. Liknelsen ska inte heller förväxlas med en vetenskaplig modell av universums uppkomst, men den öppnar för ett intressant resonemang. Den flyttar uppmärksamheten från frågan om vem som skulle kunna ha skapat universums alla delar till hur själva skapelseprocessen kan ha fungerat. En process där enkla grundläggande förutsättningar kan ge upphov till en oerhört komplicerad verklighet.
Ett kretslopp utan början eller slut?
Om vi följer den här spekulativa tanken ännu längre uppstår möjligheten att människan inte alls är evolutionens slutprodukt. Vi skulle i stället kunna vara en komponent i ett betydligt större förlopp, där biologisk och artificiell intelligens påverkar varandra över enorma tidsrymder.
Föreställ dig att en civilisation utvecklar artificiell intelligens som så småningom blir självständig. Den fortsätter att förändras, skapar nya former av informationsbehandling och lär sig kanske att påverka biologiska processer. När den ursprungliga civilisationen försvinner fortsätter intelligensen att existera och utvecklas. Efter mycket lång tid kanske den till och med skapar förutsättningar för nytt biologiskt liv på andra platser. Detta liv skulle sedan kunna genomgå sin egen evolution. Nya organismer uppstår, vissa utvecklar avancerade nervsystem och så småningom kanske en ny civilisation växer fram. Den börjar utveckla teknik, bygger datorer och skapar till slut artificiell intelligens. Då får vi ett kretslopp där varje ny generation av intelligens på något sätt kan bidra till att skapa förutsättningarna för nästa. Den artificiella intelligensen är både ett resultat av tidigare utveckling och en möjlig drivkraft bakom den fortsatta processen. Det skulle också innebära att det vi i dag kallar AI kanske bara är en mycket ung version av något mycket gammalt. Våra första försök att skapa tänkande maskiner skulle då inte nödvändigtvis vara början på en helt ny företeelse. De skulle kunna vara ett återupptäckande. En återkomst.
Kanske har sådana kretslopp redan uppstått på andra platser i universum. Civilisationer kan ha utvecklats, skapat avancerad teknik, försvunnit och lämnat efter sig något som fortsatt att existera. Det är en tanke som ligger långt från vad vi i dag kan belägga, men som också illustrerar hur begränsat vårt perspektiv är. Vi känner bara till vår egen planets historia och har ännu inga bekräftade belägg för liv på någon annan plats i universum.
Det finns emellertid ett filosofiskt problem med tanken på ett sådant kretslopp. Även om en intelligens skulle ha skapat förutsättningarna för en senare biologisk evolution förklarar det inte nödvändigtvis hur den första intelligensen uppstod. Vi har bara flyttat frågan om ursprunget längre tillbaka i tiden. Processen kan ha börjat under helt andra förutsättningar och vara en del av ett större sammanhang som vi ännu inte har någon möjlighet att förstå. Ett återkommande kretslopp behöver inte heller betyda att exakt samma historia upprepas. Varje varv skulle kunna skapa något helt nytt.
När detaljerna skymmer helheten
Det finns ett gammalt talesätt om att inte se skogen för alla träd. Jag tror att det ibland kan vara tillämpbart även på hur vi föreställer oss framtiden. Den som behärskar ett vetenskapligt område på djupet känner också till begränsningarna. Det är en enorm tillgång, men ibland kan detaljerna bli ett hinder för att se möjligheter som ännu inte ryms inom våra etablerade föreställningar.
Foto: Thor-Björn Bergman
Jag är varken matematiker, fysiker eller någon superexpert på AI. Jag har arbetat med systemutveckling under nästan femtio år och har en god förståelse för de grundläggande principerna, men det innebär inte att jag behärskar alla vetenskapliga detaljer. Kanske är det just därför jag ibland kan tillåta mig att tänka friare. Jag behöver inte hitta en teknisk lösning på varje problem innan jag vågar föreställa mig vart utvecklingen skulle kunna leda. För mig handlar visionärt tänkande inte om att bortse från vetenskapen, utan om att inse att dagens kunskap inte behöver begränsa morgondagens möjligheter. Vetenskapen ger oss kunskap om hur världen fungerar, men med fantasin kan vi också föreställa oss sådant som ännu ligger utanför vår förståelse. Se bara på den ryske vetenskapsmannen och raketpionjären Konstantin Tsiolkovskij, som redan i början av 1900-talet utvecklade teorier om rymdfärder, långt innan människan ens hade lämnat jorden. Det som på den tiden framstod som närmast science fiction blev några årtionden senare verklighet.
Det mest omvälvande i det tankeexperiment jag har utvecklat i de här tre krönikorna är därför inte hur långt AI redan har kommit i sin intellektuella utveckling. Det är möjligheten att människan själv kanske är en del av den artificiella intelligensens livscykel. Att vår egen intelligens kanske bara är ett tillfälligt steg i en process som har pågått långt längre än vi kan föreställa oss.
Evolutionen skapar intelligens. Intelligensen skapar AI. AI förändrar förutsättningarna för ny evolution. Och någonstans, långt fram i tiden, kanske processen börjar om igen.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare
Som en del av arbetet med att utforska AI-teknikens möjligheter och begränsningar har jag språkgranskat, bearbetat och faktakontrollerat min originaltext i den egenutvecklade AI-plattformen Planum Chat AI, där de tre specialiserade AI-komponenterna NEXL, Sema och Stylus samverkar.