Det finns möten man glömmer nästan innan man hunnit lämna rummet. Och så finns det möten som ligger kvar någonstans i bakhuvudet och väntar på att framtiden ska ge dem en mening. Ett sådant möte hade jag i Moskva 1991, mitt under en tid då Sovjetunionen fortfarande fanns på kartan, men där man nästan kunde känna hur marken rörde sig under fötterna. Det gamla systemet höll på att vittra sönder samtidigt som nya möjligheter öppnade sig och ingen riktigt visste vad som väntade.
Jag var där som ansvarig för den internationella marknaden för ett skandinaviskt företag. Mitt uppdrag omfattade bland annat marknadsföring av reklamutrymme i Gorky Park, främst till amerikanska företag eftersom jag då bodde i USA, samt kontakter kring konstutbyte och export. Jag minns att jag redan på flyget tillbaka till Los Angeles träffade min första potentiella kund, en vd på ett större amerikanskt företag som letade efter möjligheter att marknadsföra sig i Östeuropa. Det var en märklig tid att arbeta i Moskva. Affärer, kultur och politik flöt ofta ihop, och jag rörde mig i en värld där gränserna mellan dem ibland var förvånansvärt tunna. Det var genom dessa kontakter som jag en kväll hamnade på middag hos en rysk konstnär, i hennes lägenhet i ett slitet bostadsområde i Moskvas utkanter. Vi var tretton personer runt bordet, och det blev en kväll som jag långt senare skulle komma att minnas av en helt annan anledning.
Foto: Thor-Björn Bergman.
Under middagen pratade jag med en annan kulturprofil och när vi kom in på skoltiden berättade han om en pojke som hade gått i en parallellklass i en skola i Leningrad. Konstnären beskrev honom som utåtriktad och ganska aggressiv, en pojke som tog plats och som man lade märke till, vare sig man ville eller inte. Men det var något annat han särskilt mindes: pojken hade redan då visat ett tydligt intresse för andra pojkar i samma ålder, ett intresse som knappast kunde förklaras med vanlig kamratskap eller vänskap. Konstnären berättade det utan någon större dramatik, som en märklig detalj från en tid långt tillbaka. Sedan nämnde han att pojken som ung vuxen hade börjat arbeta för KGB, en dröm han enligt egen utsago hade burit på sedan tonåren. Redan som skolpojke hade han sökt upp KGB:s kontor i Leningrad för att fråga hur han kunde bli underrättelseofficer och fick rådet att först utbilda sig till jurist.
Jag frågade aldrig efter namnet. Det var 1991 och jag var i Moskva för arbete. Världen omkring oss höll på att förändras i en hastighet som gjorde att de flesta av oss hade fullt upp med att försöka förstå vad som var på väg att hända. Berättelsen blev ändå kvar någonstans i mitt minne, men livet gick vidare och jag tänkte inte mer på den. Inte förrän i början av 2000-talet. Under en filminspelning i Malmö träffade jag en affärsman som kände kulturprofilen och som ofta vistades i Ryssland i sitt arbete. Under ett samtal om gamla tider kom vi in på middagen i Moskva tio år tidigare. Det var då jag fick veta vem pojken hade varit.
Vladimir Putin.
Jag minns fortfarande den märkliga känslan när pusselbiten föll på plats. Det var som om någon hade tagit fram en gammal bild ur ett arkiv och plötsligt skrivit ett namn under den. Pojken i konstnärens berättelse var inte längre bara en okänd skolkamrat från Leningrad. Han hade blivit Rysslands president. Det var först då som den där gamla berättelsen började få en helt annan betydelse för mig.
Jag har faktiskt låtit den följa med mig ännu längre. I min romanserie Gabriels sista resa har jag använt berättelsen som en del av romanernas verklighet. Där kommer det fram att Vladimir Putin som tonåring uppvisade bisexuellt beteende. Det är naturligtvis fiktion, men den har en verklig utgångspunkt i den berättelse jag fick höra i Moskva 1991 och senare fick kopplad till Putin genom affärsmannen i början av 2000-talet.
Det är en viktig skillnad. Jag påstår inte att romanens gestaltning bevisar någonting om den verklige Vladimir Putin. Jag gjorde i stället det som en författare gör: tog en berättelse som hade fastnat i mitt minne och frågade mig själv vad som skulle kunna hända om den var sann. Därifrån kunde fiktionen ta över.
Foto: Thor-Björn Bergman.
Men vad vet vi egentligen?
Här måste jag bromsa lite, för jag vet inte om berättelsen är sann. Jag kan inte verifiera den och jag kan inte veta om konstnärens minne var korrekt, om han själv hade tolkat det han såg rätt eller om historien på något sätt förändrats under de år som gått mellan skoltiden och vårt samtal. Jag vet inte heller vilken sexuell läggning Vladimir Putin har, och trots allt avskyvärt han har gjort vore det ohederligt att påstå något sådant utifrån en berättelse som jag själv bara har hört. Det finns alldeles för många människor som är beredda att förvandla en antydan till en sanning bara för att den passar deras egen berättelse. Det är inte vad jag vill göra. Det som intresserar mig är i stället själva berättelsen och den fråga som väcks när man lägger den bredvid det som senare skulle komma att prägla Putins politiska gärning. För vad är det egentligen som händer med en människa när man får makt? Och vad händer när man får så mycket makt att man inte längre behöver acceptera verkligheten som den är, utan i stället försöker bestämma vilken verklighet andra människor ska leva i?
När verkligheten blir ett politiskt problem
Det finns något märkligt med dem som når samhällets högsta positioner. De kan inte bara leva i verkligheten; de måste också kontrollera berättelsen om den. Den som lyckas bestämma vad människor ska vara rädda för har redan tagit ett stort steg mot att bestämma vad de ska tänka. Där blir minoriteter politiskt intressanta, inte för vilka de faktiskt är, utan för vad de kan göras till. Homosexuella kan framställas som ett hot mot familjen, barnen, religionen, nationen eller den traditionella kulturen. Plötsligt har människor förvandlats till symboler för allt som påstås vara fel med samhället, bara för att de tvingats leva med en läggning de aldrig själva har valt. Det är ett gammalt politiskt trick. Hitta en grupp som är tillräckligt liten för att ha svårt att försvara sig, ge gruppen skulden för någonting och upprepa berättelsen tills den börjar kännas sann. Förr eller senare kan människor börja försvara sig mot ett hot som aldrig funnits.
Men varför just HBTQ?
Det är här minnet från Moskva blir obehagligt. Om kulturprofilens berättelse skulle vara sann uppstår en fråga som nästan är omöjlig att låta bli att ställa: Om en människa själv har erfarenhet av något som man senare börjar bekämpa, vad är det då som händer? Kan det handla om rädsla, skam eller förnekelse, kanske om en kamp med den egna identiteten? Det går naturligtvis inte att veta, men frågan är svår att bortse från.
Och det här har blivit skrämmande aktuellt. Bara en vecka innan den här krönikan publicerades genomförde turkisk polis omfattande räder mot HBTQ-organisationer, gaybarer och privatbostäder runt om i landet. Insatsen riktades mot 162 personer, nio organisationer och tretton företag. Operationen fick namnet ”Min familj är trygg” och motiverades bland annat med att staten skulle skydda barn och familjen. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på hur en minoritet kan göras till ett hot mot just de värden som makten säger sig försvara.
Jag har själv sett exempel på hur det mest högljudda motståndet mot HBTQ kan finnas hos människor som samtidigt brottas med sin egen sexuella läggning. En vän som varit medlem i Nordiska motståndsrörelsen blev misshandlad när det blev känt att han var homosexuell. Han har också berättat om andra inom miljön som haft sexuella erfarenheter med jämnåriga unga män, och enligt honom var det ofta just dessa personer som uttryckte det starkaste hatet mot HBTQ. Som om miljön gav dem en möjlighet att bekämpa hos andra det som de inte kunde acceptera hos sig själva. Hans historia finns också med i min tetralogi Gabriels sista resa, där romankaraktären så småningom inser hur konflikten med den egna läggningen hängde samman med det hat han tidigare hade uttryckt.
Även evolutionen säger något intressant om homosexualitet. Ur ett rent evolutionärt perspektiv kan det tyckas motsägelsefullt att en läggning som inte leder till fortplantning har funnits kvar genom tusentals generationer. Ändå har den förekommit genom hela den dokumenterade mänskliga historien, och samkönat sexuellt beteende finns dessutom hos många andra djurarter. Forskningen har flera möjliga förklaringar till hur den har kunnat bestå genom det naturliga urvalet, men ännu finns inget entydigt svar på varför. En sak är däremot svår att komma runt: homosexualitet är inget modernt påfund, utan en del av den biologiska variation som följt människan genom evolutionen.
Det gör också religionernas ofta problematiska förhållande till homosexualitet intressant. Om man inte accepterar evolutionen som förklaring till människans utveckling måste variationen förklaras på något annat sätt. I vissa religiösa miljöer, inte minst inom delar av den kristna högern i USA, beskrivs homosexualitet som synd, ondska eller till och med som ett verk av Satan. Det är kanske lättare att skylla på djävulen än att acceptera att naturen aldrig har varit så enkel som religionen ibland vill göra den.
Samtidigt finns det en annan möjlig drivkraft: makt. En politiker behöver inte hata någonting för att använda hatet som ett verktyg. Det räcker att förstå att det fungerar. Och det är en betydligt obehagligare tanke.
Människor behöver en fiende
Historien är full av ledare som har upptäckt samma sak: ge människor en fiende och du kan få dem att sluta ställa frågor. Plötsligt är det inte längre lika viktigt varför ekonomin fungerar dåligt, varför människor blir fattigare, varför korruptionen breder ut sig eller varför makten behöver bli allt mer auktoritär. Det finns något annat att tala om: De där. De som är annorlunda och som påstås förstöra våra värderingar, hota våra barn och förändra vårt samhälle.
Det är genialt i all sin enkelhet. Och livsfarligt. En minoritet kan bli en bräcka i hela samhällsbygget. Genom att rikta majoritetens rädsla och frustration mot en liten grupp kan makten själv flytta fokus från sina egna misslyckanden. Det är då hatet blir användbart.
När lögnen blir verklighet
Jag har ibland undrat om människor som sitter allra högst upp verkligen tror på den verklighet de beskriver för sitt folk. Det är möjligt, för en lögn kan börja som ett medvetet politiskt verktyg och sluta med att skaparen själv börjar tro på den. Det har hänt förr. Det kan hända igen. Och kanske är det därför jag fortfarande tänker på den där kulturprofilen i Moskva. Han berättade något för mig 1991 som jag då uppfattade som en märklig kuriositet. Mer än tio år senare fick jag veta att pojken i berättelsen var Vladimir Putin. I dag väcker historien fler frågor hos mig än den gjorde då, inte minst om det kan ha funnits mer sanning i det jag fick höra än jag från början hade anledning att tro.
Vad som ligger bakom Putins förhållande till HBTQ-personer kan vi inte veta. Hans egen sexualitet kan möjligen vara en del av förklaringen. Men det kan lika gärna handla om politik, makt och om att utnyttja fördomar för att stärka sin egen ställning. Det verkligt farliga uppstår när sådana föreställningar inte stannar hos enskilda individer utan blir politik. När den som har makten också kan bestämma vilka som ska få leva öppet, vilka som ska tvingas gömma sig och vilka liv som ska betraktas som mindre värda.
I slutänden handlar det därför inte om Putins sexualitet, utan om vad som händer i diktaturer och auktoritära stater när makten tränger allt längre in i människors privata liv. Den sexuella läggningen är bara ett av de områden där detta blir synligt. Den verkligt farliga gränsen passeras när makten inte längre nöjer sig med att styra människors handlingar, utan också vill bestämma vilka de får vara.
Problemet blir ännu större när kunskap och vetenskap inte längre får sätta gränser för vilka berättelser vi kan göra till sanning. Då kan nästan vad som helst framställas som sant. Urgamla villfarelser, religiösa dogmer och politiskt användbara lögner kan få väga lika tungt som det vi faktiskt vet. Och när makten börjar forma samhället efter sådana berättelser i stället för efter verkligheten, då är det inte längre bara en minoritets frihet som står på spel. Se bara på Turkiet, USA och Iran, tre helt olika samhällen där tusenåriga myter fortfarande tillåts forma vardagen.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare
Som en del av arbetet med att utforska AI-teknikens möjligheter och begränsningar har jag språkgranskat, bearbetat och faktakontrollerat min originaltext i den egenutvecklade AI-plattformen Planum Chat AI, där de tre specialiserade AI-komponenterna NEXL, Sema och Stylus samverkar.