Tänk dig en värld utan religion. En värld utan självmordsbombare, utan 11 september, utan bombdåden i Londons tunnelbana, utan korståg och utan häxförföljelser. Utan Guy Fawkes sammansvärjning och försöket att spränga det brittiska parlamentet i luften. Utan den religiöst präglade splittring som bidrog till delningen av Indien. Utan konflikten mellan Israel och Palestina. Utan massakrer på muslimer i konflikterna på Balkan. Utan århundraden av förföljelser av judar som påstådda ”Kristi mördare”. Utan de religiösa motsättningarna på Nordirland.
En värld utan hedersmord. Utan tv-predikanter i blanka kostymer och sprejat hår som med religiösa argument lurar godtrogna människor på deras pengar: ”Gud vill att ni ska ge tills det svider i skinnet.”
En värld utan talibaner som spränger urgamla kulturskatter i småbitar, förbjuder flickor att utbilda sig och berövar kvinnor rätten att bestämma över sina egna liv. Utan människor som halshuggs för hädelse. Utan prygel för brottet att ha visat några centimeter kvinnlig hud.
Texten ovan är en svensk bearbetning av inledningen till Richard Dawkins bok Illusionen om Gud. Det säger en hel del, men långt ifrån allt. Religion har följt människan genom hela civilisationens historia. Den har gett människor tröst, mening och gemenskap. Den har inspirerat musik, litteratur, konst och arkitektur. Miljontals människor har funnit kraft i sin tro när livet varit som mörkast. Just därför är tanken på en värld utan religion så provocerande.
Min väg från tro till tvivel
Jag har berättat om det i tidigare krönikor, men för nytillkomna läsare vill jag ändå berätta lite om min bakgrund och hur min syn på tillvaron har förändrats genom åren. Jag har själv upplevt hur starkt en religiös övertygelse kan prägla en människas liv. Jag växte upp i en familj som var med i Missionsförbundet och blev som nybliven tonåring djupt troende. Jag trodde blint på Gud, argumenterade med stor självsäkerhet för min uppfattning och upplevde en stark och nästan berusande gemenskap i kyrkan. Jag talade i tungor och kände Guds närvaro i varje steg jag tog. Tron var inte bara en idé, den var en självklar del av min verklighet.
Men någonstans efter att jag fyllt fjorton började något förändras. Jag kom att fundera mer över tillvarons stora frågor och blev alltmer intresserad av vetenskap, framför allt universum, evolutionen och möjliga utomjordiska civilisationer. Jag läste allt jag kom över och började ställa frågor som tidigare aldrig känts nödvändiga att ställa. Ju mer jag lärde mig, desto svårare blev det att förena min kristna tro med det som vetenskapen faktiskt kunde visa.
Ett minne som har stannat kvar hos mig från femtonårsåldern är ett samtal med min pappa i vår stora våning i det så kallade ”Prinshuset” på Luthagsesplanaden i Uppsala, där kung Carl XVI Gustaf bodde under sin studietid. Jag satt i en fåtölj i mina föräldrars sovrum medan han låg på sängen och läste en bok (dessvärre inbunden, skulle det visa sig). Pappa hade drabbats av en hjärnblödning några år tidigare och blev lätt trött och irriterad. Jag ställde fråga efter fråga om Gud och den kristna tron, alltmer provocerande, eftersom jag inte kunde nöja mig med de vaga svar han försökte ge mig. Till slut blev han så arg att han kastade boken mot mig med full kraft. Jag kan fortfarande se den komma flygande och träffa mig hårt i pannan, med blodvite som följd. I efterhand inser jag att det var dumt av mig att pressa honom när han inte mådde bra. Men jag sökte verkligen efter svar, och jag kunde inte förstå varför mina frågor skulle vara så svåra att bemöta.
När jag var arton insåg jag att mycket av det jag tidigare hade betraktat som rimligt inte kunde vara sant. Inte för att någon hade velat lura mig eller för att jag hade mött ondska och illvilja. Tvärtom. De människor som hade förmedlat tron till mig hade själva trott starkt och uppriktigt. Men goda avsikter gör inte en föreställning sann. När min världsbild krockade med vetenskapens fakta kunde jag inte längre blunda för motsättningen. Ändå fortsatte jag att vara aktiv i kyrkan ända tills jag var 25–26 år. Jag var engagerad i ungdomsverksamheten, ledde flera körer och skrev musikaler och sånger med kristna budskap. Utåt var jag fortfarande den troende jag alltid hade varit, men inom mig hade tron sedan länge börjat förlora sitt grepp om mig. Det var som att bära en mask som jag ännu inte var beredd att ta av mig.
En del av förklaringen kan finnas i det som Anders Hansen tar upp i sin tv-serie Din flock, som nyligen visats på SVT. Människan är ett flockdjur, och behovet av att tillhöra en gemenskap sitter djupt inrotat i oss. Själv har jag alltid trivts bäst med att vara för mig själv, men det betyder inte att jag varit opåverkad av omgivningens förväntningar. Jag funderade säkert över hur människor skulle reagera, vad de skulle säga och vilka spekulationer som skulle uppstå om jag lämnade kyrkan. Kanske var det just oviljan att möta allt detta som fick mig att fortsätta spela min roll så länge.
Det som till slut fick mig att lämna kyrkan var en händelse på en nyårsafton. Vi hade tagit med oss ett gäng ungdomar till kyrkan, men när de blev lite högljudda reagerade några av de äldre församlingsmedlemmarna så kraftigt att ungdomarna i praktiken blev utkörda. Jag minns hur illa jag tog vid mig av det. Här talade man om kärlek, öppenhet och gemenskap, men när några unga människor faktiskt kom dit möttes de av något helt annat. Den kvällen blev en vändpunkt för mig. Jag insåg att jag inte längre ville vara en del av kyrkan och den gud som den representerade. Formellt stod jag ändå kvar som medlem i församlingen i ytterligare trettio år innan jag till slut begärde mitt utträde.
Att tro är inte att veta
Från tjugo års ålder såg jag mig som agnostiker. Tio år senare hade den tvekan förvandlats till en övertygelse om att det inte finns någon gud. Jag blev ateist, inte genom ett uppror mot religionen, utan genom samma nyfikenhet och vilja att förstå världen som en gång hade fått mig att börja läsa och ifrågasätta. Sedan dess har jag aldrig tvivlat på min slutsats. Mina många år inom forskningsvärlden, med särskilt fokus på intelligens, kognitiva förmågor och AI, har gett mig en allt djupare inblick i hur komplexa system kan utvecklas och fungera utan någon medveten styrning. För mig har det gjort tanken på en skapare alltmer orimlig.
En sak som jag har reagerat över är att prästen Birgitta Ed, gift med Ulf Kristersson, i en intervju i tv-serien Skavlan & Sverige med självklar säkerhet sa sig veta att Gud finns. För mig säger ett sådant kategoriskt uttalande mer om hennes bristande förhållningssätt till kunskap och kritiskt tänkande än om Guds existens. Med samma självsäkerhet skulle man kunna hävda att tomten finns, att osaliga andar hemsöker oss eller att det går att förutsäga framtiden genom att läsa i kaffesump. Skillnaden mellan en personlig övertygelse och ett vetenskapligt belagt faktum tycks ibland vara förvånansvärt lätt att förbise. Avsaknaden av bevis är uppenbarligen inget hinder för den som redan bestämt sig för vad som är sant. Själv skulle jag aldrig säga att jag vet att Gud inte finns. Jag är övertygad om det, men det är något helt annat än att veta. För mig är det avgörande att skilja mellan vad vi tror oss veta och vad vi faktiskt kan belägga. Annars riskerar också min egen uppfattning att bli just en sådan absolut sanning som jag en gång lämnade bakom mig.
Foto: Planum Chat AI.
När tron inte får ifrågasättas
Det finns en sak som fortfarande förbryllar mig. Jag har många kristna vänner och bekanta, människor som jag tycker mycket om och respekterar. Men när jag försöker diskutera religionen utifrån vetenskap och fakta möts jag nästan alltid av samma ointresse. Det verkar inte finnas någon vilja att pröva den egna övertygelsen mot det vi faktiskt vet om världen. Argumenten blir ointressanta redan innan de har framförts, och samtalet tar slut innan det ens har börjat. En förklaring kan naturligtvis vara begränsade kunskaper om vetenskap och en svag förmåga till kritiskt tänkande hos dem jag försöker diskutera med, men kanske ligger också en del av förklaringen hos mig själv. Jag vet att jag ibland kan bli både otålig och upprörd, nästan aggressiv, när jag försöker föra en saklig diskussion men möts av känslomässiga argument som saknar logisk grund. I det avseendet har jag nog mer gemensamt med Richard Dawkins än vad jag vill erkänna.
Men oavsett hur jag själv reagerar har jag svårt att förstå oviljan att ifrågasätta sin tro. Är det verkligen bättre att leva i tryggheten av sin övertygelse än att våga söka sanningen, även om den skulle kullkasta allt man tidigare trott på? Somliga hänvisar till personliga upplevelser som stöd för sin tro, exempelvis att det känns i hjärtat eller att de hör Guds röst inom sig. Men att använda sådana subjektiva erfarenheter som bevis för en gudomlig närvaro är för mig ett märkligt sätt att resonera. Forskningen om hjärnan visar att förväntningar, grupptryck och tidigare erfarenheter kan påverka våra sinnesintryck och ibland skapa upplevelser som känns fullständigt verkliga, utan att de behöver ha någon grund i verkligheten. Hur stark en känsla än är säger den ingenting om vad som faktiskt existerar. Varje trosuppfattning borde tåla att ifrågasättas. Om det man tror på verkligen är sant, varför skulle man då vara rädd för att undersöka det?
Andra hänvisar till Bibelns profetior om den yttersta tiden och menar att dagens krig, naturkatastrofer och oroligheter visar att förutsägelserna håller på att slå in. Men världen har varit fylld av sådana händelser genom hela mänsklighetens historia. Nästan varje generation har kunnat känna igen sin egen samtid i dessa skildringar. Vad är det då som gör just vår tid till ett bevis för att profetiorna är sanna? För mig handlar det snarare om människans benägenhet att tolka världshändelser så att de bekräftar det hon redan tror på.
Foto: Anja Riise
En av anledningarna till att jag flyttade till Åre kommun för tre år sedan var min kärlek till fjällvärlden, de vidsträckta vyerna och den nästan overkliga skönheten man möter i det jämtländska vinterlandskapet. När jag står där på skidorna och blickar ut över pisterna som slingrar sig nedför fjällsidorna kan jag ibland känna en magisk förundran och tacksamhet inför livet, en känsla som påminner om den religiösa hänförelse jag upplevde i min ungdom. Stundtals är den så stark att tårarna tränger fram. Men jag skulle aldrig komma på tanken att tillskriva någon gud det jag känner. För mig handlar det om vördnad inför naturen, livet och den oerhörda evolutionära resa som gjort det möjligt för oss att finnas här. Att allt detta har vuxit fram genom miljarder år av utveckling, utan någon gudomlig plan, gör inte upplevelsen mindre storslagen. Snarare tvärtom.
Och nej, det handlar inte om någon ren slump. Evolutionen har under miljarder år drivits av naturligt urval, mutationer och genetisk drift, där små förändringar steg för steg har format det liv vi ser omkring oss. Ingen gudomlig plan behövs för att förklara det. Vi kan följa universums utveckling tillbaka till ett mycket tidigt skede efter Big Bang, för omkring 13,8 miljarder år sedan. Men vad som föregick detta, eller om det ens är meningsfullt att tala om ett ”före” när själva tiden kan ha uppstått då, vet vi ännu inte. Det är en av vetenskapens stora obesvarade frågor.
För den som hävdar att universum måste ha en skapare uppstår emellertid en annan fråga: Vem skapade i så fall Gud? Den har nästan blivit en sliten klyscha i diskussionen mellan troende och ateister, men bakom den finns en viktig logisk invändning. Om universum måste ha en skapare, varför skulle inte samma krav gälla Gud? Att vi ännu inte har alla svar innebär inte att vi kan fylla kunskapsluckorna med en gudomlig förklaring, bara för att den tillfredsställer vårt känslomässiga behov av att ha ett svar. För mig är det ett närmast naivt resonemang.
Min kritik av religiösa föreställningar betyder däremot inte att jag blundar för religionens positiva betydelse genom historien. Att påstå att den enbart har varit destruktiv vore lika förenklat som att påstå att den enbart har varit god. Men oavsett vilken roll tron har spelat finns det en fråga som jag tycker att vi borde ställa oftare: Hur hade världen sett ut om religionen aldrig hade funnits?
Kanske hade vissa av historiens största konflikter aldrig inträffat. Kanske hade människor sluppit döda varandra för att de tillhörde fel trosuppfattning. Kanske hade kvinnor sluppit underordnas religiösa regler som skapats av män för hundratals eller tusentals år sedan. Kanske hade vetenskapen fått utvecklas snabbare om forskare aldrig hade behövt förhålla sig till föråldrade dogmer som hävdade att vissa frågor inte fick ställas.
Foto: Planum Chat AI
Religion är inte hela problemet
Men det är också här resonemanget blir mer komplicerat. Människan behöver inte religion för att hitta på konflikter. Vi har krigat om territorier, resurser, pengar, etnicitet, nationalism och politisk makt. Sekulära ideologier har också skapat diktaturer, massmord och förtryck i en omfattning som visar att religion inte är en nödvändig förutsättning för mänsklig brutalitet. Stalinism, nazism och andra totalitära ideologier visar att människan kan skapa katastrofala föreställningsvärldar och underordna sig dem även utan en gudomlig auktoritet.
Religion kan också utnyttjas av makthavare som ser människors tro som ett sätt att stärka sin egen ställning. Donald Trump är ett exempel där mycket tyder på att religiösa budskap används snarare som ett politiskt verktyg än som uttryck för en personlig övertygelse. Han har hävdat att Gud räddade hans liv vid attentatet i Pennsylvania för att han skulle kunna göra USA stort igen, samtidigt som han själv har publicerat en bild där han framställs som en Jesusliknande gestalt. För mig är det ett närmast groteskt exempel på hur människors tro kan missbrukas för politiska och personliga syften. Än mer häpnadsväckande är att så många bekännande kristna inom MAGA-rörelsen tycks blunda för motsättningen mellan den kristna läran och den person de närmast dyrkar. Det får mig att allvarligt fundera över hur mycket självständigt tänkande och intellektuell skärpa som egentligen återstår när den politiska fanatismen tar över.
Absoluta sanningar
Men kanske handlar det verkliga problemet om något ännu mer grundläggande, nämligen människans behov av att alltid ha rätt. När någon är övertygad om att den egna uppfattningen är den enda riktiga blir den som tänker annorlunda lätt ett hot. Samma mekanism ser vi hos många som fastnat i konspirationsteorier. Jag har själv en gammal klasskamrat som regelbundet förser mig med de mest häpnadsväckande påståenden. Jag har vid flera tillfällen försökt bemöta dem med fakta och logiska resonemang, men det tycks vara näst intill omöjligt att nå fram. Inte ens väl underbyggda fakta tycks kunna rubba denna visshet, och varje motargument blir snarare ytterligare ett bevis för att den egna uppfattningen är riktig. Då förvandlas meningsmotståndaren till en fiende. Diskussionen upphör och ersätts av ett kategoriskt avfärdande. Därefter kan nästa steg bli kontroll, förföljelse och i värsta fall våld.
Religion kan bli ett extremt kraftfullt verktyg för detta eftersom den religiöst övertygade inte bara kan hävda att hans idé är riktig. Han kan påstå att den är Guds vilja. Där finns en särskilt farlig mekanism. Om en människa tror att hennes handlingar är sanktionerade av en högre makt blir det betydligt svårare att ifrågasätta dem. Den som protesterar utmanar inte längre bara en annan människa, utan Gud själv. Och vad händer när någon tror sig ha Gud på sin sida? Historien ger oss många svar, flera av dem närmast fasansfulla.
Kan människan vara god utan Gud?
Tänk om vi i stället kunde bygga våra samhällen på något annat. Inte på uppenbarelser. Inte på heliga skrifter. Inte på profeter eller präster. Inte på löften om ett paradis med 72 jungfrur eller hot om att brinna för evigt i helvetets eldar. Utan på empati, förnuft, vetenskap och mänsklig erfarenhet.
Det betyder inte att människan måste bli kall eller känslolös. Tvärtom. Man kan hjälpa en medmänniska utan att tro på Gud. Man kan älska sin nästa utan att ha läst en helig skrift. Man kan hänföras av naturens skönhet utan att behöva tro på en skapare. Man kan uppleva existentiell mening utan att någon annan talar om vad man måste tro.
Empati behöver ingen Gud. Den är en del av det biologiska och sociala arv som evolutionen har lämnat efter sig. Vi känner med andra därför att förmågan att leva tillsammans, hjälpa varandra och reagera på andras lidande en gång gynnade våra förfäders överlevnad. I dag sträcker sig den förmågan långt utanför den lilla grupp där den en gång utvecklades.
Jag har nyligen läst klart Richard Dawkins Illusionen om Gud och Ateismens illusioner av Alister och Joanna McGrath. Den senare boken är ett svar på Dawkins kritik av religionen. I sin bok ifrågasätter Dawkins de traditionella gudsbevisen och menar att det saknas övertygande belägg för Guds existens. Han pekar också på motsägelser i Bibeln, både i Gamla och Nya testamentet, som gör det svårt att betrakta den som en tillförlitlig beskrivning av verkligheten. Ett annat av hans argument handlar om hur människans tro till stor del avgörs av var hon föds. Den som växer upp i ett muslimskt samhälle blir sannolikt muslim, medan den som föds i en hinduisk familj i Indien ofta blir hindu. Ändå kan båda vara lika övertygade om att just deras tro är den enda rätta. För mig stärker dessa resonemang bilden av religiösa föreställningar som har skapats och förts vidare av människor, snarare än förmedlats av någon gudomlig makt. Jag kommer att återvända till de här frågorna i en kommande ”Reflektion över en bok”, där jag låter mina egna tankar och övertygelser möta de båda böckernas argument och resonemang.
För mig är ändå den verkligt intressanta frågan inte om religion i sig är god eller ond, utan om människan behöver religion för att vara god. Svaret är ett självklart nej. Kanske är den verkliga utmaningen att skapa ett samhälle där människor inte behöver någon högre auktoritet för att förstå skillnaden mellan rätt och fel. Ett samhälle där vi kan säga:
Jag hjälper dig inte för att Gud kräver det. Jag hjälper dig därför att du är människa.
Det vore åtminstone en intressant värld att föreställa sig.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare
Som en del av arbetet med att utforska AI-teknikens möjligheter och begränsningar har jag språkgranskat, bearbetat och faktakontrollerat min originaltext i den egenutvecklade AI-plattformen Planum Chat AI, där de tre specialiserade AI-komponenterna NEXL, Sema och Stylus samverkar.