Foto och film

Jag fick min första kamera i julklapp när jag var tolv år. Sedan dess har fotograferingen varit en självklar del av mitt liv. När grundskolan införde fritt valt arbete på högstadiet valde jag direkt foto och film, och det var där jag för första gången kom i kontakt med rörlig bild. Jag anade det inte då, men den lilla julklappen lade grunden för ett helt liv av visuellt berättande.

Sorgens ögonblick

Inför min flytt till USA 1991 bad jag en vän rensa förrådshuset vid min villa utanför Enköping och göra sig av med det som saknade värde. Jag anade aldrig att en kartong längst in under bråten innehöll nästan hela mitt analoga, fotografiska livsverk: över 5 000 svartvita bilder och negativ, tagna först med min pappas kamera och därefter med den Olympus Trip 35 jag lyckades köpa i övre tonåren.

Det var först när jag återvände hem ett drygt år senare som chocken kom. Min kamrat hade av misstag kört kartongen till soptippen. Jag minns särskilt en bild som jag tog i september 1973 på kortegen med kistan framför Stockholms slott under kung Gustaf VI Adolfs begravningsceremoni. Jag var 16 år och hade ensam tagit tåget från Enköping för att fotografera ekipaget. Bilden blev så bra att någon lokaltidning publicerade den och spådde den unge fotografen en lovande framtid.

Tiden har en sentimental förmåga att skingra ungdomens minnen, och i dag har det mesta från den epoken bleknat bort. Bland de bilder som jag faktiskt har kvar, både i minnesbanken och som fysiska fotografier, är ett unikt ögonblick med Björn Borg. Det är troligtvis fångat under den magiska tennissommaren i Båstad 1974, då han slog Adriano Panatta i finalen med siffrorna 6–3, 6–7 (6–0), 6–3.

Malmö år 2000

Efter att tennisprojektet Peak24 flyttade till Malmö strax efter millennieskiftet tog det kreativa skapandet alltmer över i takt med att tennisengagemanget minskade. Jag köpte en bra digitalkamera och ägnade lediga stunder åt att fotografera runt om i södra Sverige, både privat och på kommersiella uppdrag.

Kanal 100 – 300 filmer och reportage

I samarbete med Malmöprofilen Ola Ström tog jag steget över till rörlig bild. Jag köpte en hyfsad produktionskamera och under en tioårsperiod producerade jag 300 filmer och reportage för kunder som Sparbanken Syd, Europeiska Socialfonden, Friskis&Svettis, Kullabergs naturreservat, Malmö stad och hjärnorna bakom Solstollarna/Toffelhjältarna.

Kanal 24 – filmer om trauman i barndomen

Under det nya millenniets första decennium, i samband med att jag släppte min självbiografi, startade jag Kanal 24, en webbaserad filmkanal med fokus på reportage om vuxna som utsatts för olika former av övergrepp i barndomen.

Totalt producerade jag över femtio filmer inom ramen för Kanal 24 som visades vid olika evenemang och nådde över en miljon visningar på nätet. Starkast intryck på mig gjorde Lille Niclas, berättelsen om Denny som utsattes för övergrepp av sin styvpappa.

Ett år efter premiären fick jag ett mejl från en 19-åring. Han skrev att filmen hade räddat hans liv. Han stod själv i begrepp att begå självmord efter grova övergrepp, men Dennys mod att berätta gav honom styrkan att också göra det. Han tog kontakt med en psykolog, och sex månader senare hade han hittat tillbaka till livet. Idag är han en framgångsrik forskare som bidrar till att utveckla nya, livsviktiga mediciner.

Här berättar jag för några elever på S:t Iliansskolan i Enköping om den 19-årige killen som hade sett filmen Lille Niclas, i samband med att jag spelade in ett reportage om skolans Pay It Forward-projekt:

Paradisets själ

Efter tretton år i Malmö flyttade jag 2013 upp till mitt sommarparadis Skummeslövsstrand, där familjen ägde en sommarstuga. Jag bosatte mig i en bostadsrättslägenhet i centrum, bara några hundra meter från stranden.

Programutvecklingen hade fortsatt under alla mina år i Malmö, men nu ville jag lägga den kundrelaterade delen av mitt yrkesliv bakom mig. Jag tackade nej till nya specialanpassningar av mjukvara och sa upp de hundratals supportavtal som de senaste åren hängt som en kvarnsten runt halsen.

Under åren i Skummeslövsstrand skrev jag ytterligare två självbiografiska böcker och gav ut en fotobok med de bilder jag tagit under en tioårsperiod i södra Halland och norra Skåne. Den trycktes i hundra exemplar och såldes slut på en vecka.

Ett urval naturbilder från fotoboken:

Sista anhalten på resan

År 2012 tilldelades jag Stenbeckstipendiet på 50 000 kr, ett stipendium som gavs till 102 eldsjälar och sociala entreprenörer. Fem år senare fick jag ytterligare ett stipendium, den här gången från stiftelsen Reach for Change – grundad 2009 av Kinnevik, Stenbecks Stiftelse och Sara Damber – för att producera två timslånga dokumentärfilmer om ensamkommande flyktingpojkar. Tack vare mitt tidigare arbete med Kanal 24, som också finansierades av Stenbecks stiftelse, hade de redan god kännedom om min kapacitet, vilket gjorde processen både snabb och självklar.

Ett år senare hade filmerna För Sveriges skull och Ismaili – pojken som slutade le premiär, och de visades bland annat på filmfestivaler samt på flera av Reach for Changes internationella kontor. Mottagandet blev väldigt positivt, speciellt efter den heldag filmerna hade på Svenska Filmdagarna i Laholm.

Nya tider

Jag visste att filmerna om Morteza och Ismaili skulle bli mina sista större produktioner. Hälsan hade börjat svikta och det tog emot att ta på sig fler omfattande uppdrag. Vid sidan av dessa projekt hade jag under en sjuårsperiod fram till 2018 även producerat filmer och reportage för Svenska Brassbandförbundet, men när jag bestämde mig för att sadla om avslutade jag också mitt avtal med dem.

Våren 2020 var jag i Åre för att åka skidor, precis i pandemins begynnelse. Besöket gav nytt bränsle åt drömmen att flytta till Jämtland för att kombinera skidåkningen med att skriva klart min tetralogi. På hemvägen passerade jag ett nybyggt hyreshus ovanför järnvägsstationen i Järpen, en plats som är central i mina böcker. Jag föll pladask. När jag kom hem till Skummeslövsstrand tog jag reda på vem som ägde huset, ställde mig i Årehus bostadskö och tre år senare flyttade jag in i den lägenhet jag helst av allt ville ha. Resten är historia.