Årets val handlar om två vägar: girighet, egoism och opportunism – eller rättvisa, empati och bred intelligens. Men för att kunna välja väg måste vi också kunna föra ett konstruktivt politiskt samtal. Och där har svensk politik fått ett allt större problem.
Politikerna har blivit allt sämre på att ge raka svar. Inte bara när ämnet är svårt, utan också när frågan är enkel och tydlig. Man ber om ett konkret besked och får i stället inövade formuleringar, slagord eller en uppräkning av vad det egna partiet redan har sagt. När argumenten tar slut byter man ämne. När fakta blir besvärliga håller man fast vid sitt budskap. Och när en lögn avslöjas kan den ändå upprepas tills människor börjar tro att den måste vara sann. Samtidigt tycks debattledare och reportrar allt oftare ha accepterat detta som en del av det politiska spelet. De försöker kanske en gång till, men sedan får politikern gå vidare utan att egentligen ha svarat. På så sätt har också journalistiken blivit en del av problemet: politikerna har lärt sig att det går alldeles utmärkt att prata sig förbi en fråga. Det är inte politisk argumentation. Det är verbal rundgång, ett politiskt samtal som ibland påminner om en dåligt programmerad AI: den producerar ord. Många ord. Men orden leder ingenstans. Och det märkliga är att politikerna tycks tro att vi väljare inte märker det.
Bakom denna destruktiva utveckling finns en hel apparat av rådgivare, strateger och medietränare som lär politiker hur de ska hantera intervjuer och debatter. En sådan taktik kan fungera för stunden, men på längre sikt riskerar den att öka avståndet mellan politiker och väljare. När kommunikationen blir en teknik för att vinna varje enskilt möte riskerar man att förlora något betydligt viktigare: väljarnas tillit. Där tror jag att ett av politikens mest grundläggande problem finns.
De senaste dagarnas slutdebatter blev knappast något undantag. Sveriges politiska elit uppträdde stundtals mer som en samling grälande barn än som människor med ansvar för ett helt land. Åtta partiledare, men förvånansvärt lite som vittnade om eftertanke, intellektuell skärpa eller lyhördhet. Om detta är det bästa svensk politik förmår ställa på scenen är det svårt att förstå hur begåvning har blivit en sådan bristvara i landets högsta beslutande kretsar.
Galenskaparna gjorde en gång en sketch om De trögfattades förening. Det var tänkt som humor, men svensk politik har gjort den till arbetsmetod. Det märkligaste är kanske att nästan alla tycks se hur verklighetsfrånvänt det politiska spelet har blivit, utom de som fortsätter att spela det.
En skymf mot Sveriges väljarkår
Efter återkommande politiska haverier borde inte en enda av dagens toppolitiker kunna ta sitt uppdrag för givet. De har fått vårt förtroende, och de borde också kunna förlora det. Ibland får jag lust att föreslå att hela bunten ska genomgå ett intelligenstest enligt LECS-Q, bara för att se om de faktiskt har den intellektuella potential som borde krävas för att leda ett parti och i förlängningen ett land.
Men det räcker inte med att byta ut några personer. Vi behöver en helt ny politisk ordning. En ordning där politiker faktiskt måste svara på de frågor som ställs, där medvetna undanflykter och tomma standardsvar inte längre accepteras som politisk kommunikation. Det måste gälla alla partier. För problemet är inte längre ett enskilt parti eller en enskild politiker. Hela det politiska etablissemanget har halkat in i en kultur där retorik har blivit viktigare än svar, positionering viktigare än problemlösning och partipolitisk taktik viktigare än sanningen. Det är en väg som inte är hållbar. Den måste brytas, och svensk politik måste börja om.
När orden blir viktigare än svaren
De flesta svenska väljare är fullt kapabla att förstå komplicerade frågor. Vi kan faktiskt tänka själva, väga argument mot varandra och se när en politiker säger en sak men gör en annan. Vi förstår också att politiska beslut kan få konsekvenser som inte syns direkt. Ändå talar politikerna allt oftare till oss som om vi inte vore tänkande människor. Det är därför jag tycker att frågan inför årets val är större än de enskilda sakfrågorna. Frågan är vilken sorts politiskt tänkande vi vill se. Vill vi fortsätta med kortsiktighet, förenklingar och opportunism? Eller vill vi faktiskt kräva mer av dem som styr landet, och av oss själva som väljare?
Foto: Thor-Björn Bergman
För mig handlar det i grunden om två olika politiska synsätt. Det ena sätter marknadens intressen, individuell vinning och kortsiktig nytta högt. Det andra betonar i större utsträckning det gemensamma ansvaret och samhällets långsiktiga utveckling. Det är här jag ser skiljelinjen mellan girighet, egoism och opportunism – och rättvisa, empati och bred intelligens.
Den ena vägen: jaget framför kollektivet
Längst ut på den högra kanten finns Sverigedemokraterna. Deras politik bygger i hög grad på nationalism, en mycket restriktiv syn på migration och en tydlig uppdelning mellan dem som anses höra till det svenska samhället och dem som står utanför. SD beskriver själva sin migrationspolitik som strikt och kontrollerad.
Det är just där jag ser en fara, och det är en fara som historien har lärt oss att inte underskatta. För det är sällan demokratier förändras över en natt. Det börjar betydligt mer stillsamt med ett språk där vi ställs mot dem, där vissa människor gradvis beskrivs som mindre tillhöriga eller mindre önskvärda, som människor som inte riktigt hör hemma här. På 1930-talet såg vi vart ett sådant tänkande kunde leda när nationalism, rädsla och föreställningen om en homogen nation fick växa sig starkare än individens rättigheter. Se bara på vår egen samtid och hur USA har utvecklats under Donald Trumps ledning. Det som verkade otänkbart för bara några år sedan har på kort tid blivit en del av den politiska verkligheten.
Det betyder naturligtvis inte att dagens Sverige är 1930-talets Tyskland, eller att Sverigedemokraterna är Hitlers parti. Historiska jämförelser måste göras med stor försiktighet. Historien upprepar sig inte på exakt samma sätt, men den kan lära oss att känna igen de mekanismer som kan leda fel.
Och det är här den politiska utvecklingen blir särskilt viktig. Om en framtida regering skulle vara beroende av Sverigedemokraterna och partiet dessutom skulle få tio, tolv eller kanske tretton ministerposter, förändras också förutsättningarna. Då handlar det inte längre bara om ett parti längst ut på högerkanten som driver opinion. Då handlar det om ett parti med direkt inflytande över staten, lagstiftningen och människors vardag.
När politiken börjar bygga på föreställningen att samhället framför allt måste skydda oss från dem, riskerar människan att reduceras till sin bakgrund, sitt ursprung eller sin grupptillhörighet. Och när sådana föreställningar väl har flyttat från marginalen in i regeringskansliet finns det all anledning att vara vaksam. För ett demokratiskt samhälle måste alltid ställa den obekväma frågan: Vem räknas egentligen som en av oss? 1930-talet ger oss ett mycket obehagligt svar på vad som kan hända om vi slutar ställa den frågan.
Den andra vägen: människan framför jaget
På den andra sidan finns en syn där samhällets gemensamma ansvar står mer i centrum. Där handlar det om att skapa ett samhälle som ger människor rimliga möjligheter, där de starkaste också tar ansvar för de svagaste och där solidaritet inte betraktas som en kostnad utan som en investering i ett fungerande samhälle. Det är rättvisan och empatin.
Och sedan finns den breda intelligensen, den som LECS-Q försöker fånga: förmågan att se längre än nästa opinionsmätning, nästa mandatperiod eller den egna plånboken. Den handlar inte bara om logik och analys. Den handlar också om kreativitet, social förståelse och empati, om att kunna se samband, förstå hur andra människor tänker och ana konsekvenser som kanske inte är uppenbara från början. Samhället är ett komplext system där de beslut vi fattar kan påverka människor långt bortom vår egen vardag och få följder långt in i en framtid vi ännu inte kan överblicka.
I en sådan verklighet måste vi också förstå var det verkliga arbetet görs. Det är inte alltid de som sitter högst upp som skapar det största värdet. Det är fotfolket, människorna som varje dag bygger, vårdar, producerar, undervisar, transporterar, servar och får vardagen att fungera. Det gäller lika mycket arbetaren på verkstadsgolvet som programmeraren eller AI-utvecklaren. Plocka bort en chef eller en ägare ur ett företag och verksamheten fortsätter i regel att fungera. Plocka däremot bort dem som faktiskt utför arbetet, och inom kort stannar allt. Ett framtida samhälle som verkligen förstår värdet av mänsklig intelligens måste därför också förstå värdet av människorna som får det att fungera.
Vad vill vi lämna efter oss?
Det är så jag ser årets val. Inte som en fråga om enskilda sakfrågor, partiledare eller politiska utspel, utan som ett val mellan två olika sätt att se på människan och vår gemensamma framtid. För mig är frågan därför större än vilket parti som får flest röster. Det handlar om vilken riktning vi vill att Sverige ska ta – mot ett samhälle där vi främst ser till oss själva och delar upp människor i vi och dom, eller mot ett samhälle där rättvisa, empati och förnuft får väga tyngre. Det är också därför jag tycker att årets val är viktigare än många tidigare val. För det handlar ytterst om vilket samhälle vi vill lämna efter oss.
Historien har lärt oss att det kan vara för sent att ångra sig när följderna av ett politiskt vägval väl blivit synliga. Efter andra världskriget tvingades många tyskar konfronteras med vad nazismen hade lett till och med det ansvar som följde av att ha stött Hitler och hans regim. Först då blev det tydligt vilka konsekvenser deras politiska val faktiskt hade fått.
Det är en lärdom värd att bära med sig innan vi röstar, inte efteråt. För på valdagen väljer vi inte bara vilka som ska styra Sverige de kommande fyra åren. Vi väljer också vilket Sverige vi vill leva i.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare