Det var en gång ett mycket rikt land på andra sidan det stora havet. Landet hade universitet som tillhörde världens främsta, forskare som kunde skicka farkoster till andra planeter och företag som byggde maskiner kapabla att tänka snabbare än någon människa. Ändå valde folket till slut en man som tycktes förstå väldigt lite av världen omkring sig, människorna i den eller det ansvar som följde med makten. Han hette Donvald Trams.
Donvald hade vuxit upp i ett stort hus med många rum och ännu fler speglar. Redan som barn fick han lära sig att den som hade mest pengar också var bäst. Framgång mättes i rikedom, människor i nytta och motstånd i illojalitet. Om någon sade emot honom var det sällan Donvald som hade fel. Det var den andre som var dum, elak, avundsjuk eller rentav en fiende. Det var en ovanligt praktisk livsfilosofi för den som aldrig ville behöva ompröva någonting.
Han behövde heller aldrig lära sig särskilt mycket. Historia, geografi, ekonomi och människor kunde andra bekymra sig för. Själv hade han framför allt lärt sig att tala, inte väl eller särskilt genomtänkt, men tillräckligt länge och självsäkert för att få det att låta som om han visste vad han pratade om. Och han hade upptäckt något ännu mer användbart: den som aldrig erkänner ett misstag behöver heller aldrig förklara varför han hade fel.
Han kunde stå framför tusentals människor och säga att solen var blå. När någon påpekade att den var gul svarade han att han aldrig hade sagt att den var blå. När journalisterna därefter visade en film där han stod framför tusentals människor och sade exakt detta, förklarade han att filmen var falsk. Och märkligt nog fungerade det. Ju mer Donvald ljög, desto mer övertygade blev hans trognaste anhängare om att alla andra förvanskade sanningen. Till slut spelade det nästan ingen roll vad som faktiskt hade hänt. Sanningen blev det Donvald påstod för stunden.
Det fanns människor i landet som hade haft det svårt. Fabriker hade stängt, jobb hade försvunnit och många kände sig förbisedda av politiker som talade ett språk de inte längre förstod. De ville ha enkla svar på svåra frågor, och Donvald gav dem förklaringar som de kunde ta till sig. Om något gick dåligt fanns det alltid någon annan att skylla på: främlingarna, journalisterna, forskarna, domarna, grannlandet, den förra regeringen och dess gamle kung Jodvin Bide. Världen blev enklare när varje problem kunde ges ett ansikte och varje misslyckande hade en syndabock. En enda person bar däremot aldrig någon skuld. Donvald Trams. Och människorna jublade.
De allra rikaste männen i riket upptäckte snart att den nye kungen kunde vara mycket användbar. Många av dem visste precis vad som väntade. Bakom stängda dörrar skrattade de åt hans okunskap, hans skryt och hans ständiga behov av beundran. Men när dörrarna öppnades log de, tog honom i hand och försäkrade att hans storhet var obestridlig. De behövde inte respektera honom, de behövde bara räkna. Om Donvald sänkte deras skatter, tog bort regler och lät deras förmögenheter växa spelade det ingen roll vad han sa på sina möten. Girighet kräver sällan någon större ideologi, bara en tillräckligt användbar kung.
Vid hovet omgav sig Donvald gärna med unga, vackra kvinnor som fick uppgiften att föra hans ord vidare till folket. När någon av dem försvann dröjde det sällan länge innan en ny tog hennes plats, lika välputsad och lika beredd att försöka reda ut kungens lögner, felsägningar och andra pinsamheter. Donvald tycktes ha sina bestämda uppfattningar om vilka egenskaper som var viktigast hos den som skulle tala för honom. En av de senaste hann knappt tillträda innan hela historien utvecklades till en skandal, när hennes påstådda meriter började falla sönder en efter en. Några dagar senare var hon borta.
Runt kung Trams växte samtidigt ett hov där konsten att hålla med blev viktigare än förmågan att tänka. Rådsherrar som visste bättre nickade, ministrar berömde hans klokskap, män som privat kunde skratta åt honom stod offentligt och talade om hans enastående omdöme. Sändebud från andra riken hade snart lärt sig samma sak. Man sade inte till Donvald att han hade fel. Man berömde honom först och försökte därefter försiktigt styra honom åt ett mindre katastrofalt håll. Det märkliga var att nästan alla tycktes förstå spelet.
Världens ledare såg honom, diplomaterna såg honom, journalisterna såg honom, de lärde såg honom och hans egna rådgivare såg honom. Många av de rika män som stod vid hans sida såg honom förmodligen tydligare än de flesta. Ändå fortsatte ceremonin. Händer skakades, leenden sattes på. Orden valdes med största försiktighet och ingen ville vara den som sade högt det som alla redan tänkte. Och för varje människa som böjde sig växte Donvald ytterligare några centimeter i sina egna ögon. Med åren växte också egot, självsäkerheten och, som om naturen velat understryka symboliken, även det kroppsliga omfånget.
Under tiden blev han äldre. Han började somna under presskonferenser och andra offentliga framträdanden. Han blandade ihop namn, snubblade över orden och tappade ibland bort sig mitt i sina egna meningar. Länder som hade funnits i hundratals år fick nya namn när Donvald försökte uttala dem. Ibland började han på ett resonemang och verkade själv ha glömt vart han var på väg innan han nådde slutet. Men hans anhängare såg inga problem. Eller också hade de blivit så skickliga på att inte se dem att skillnaden inte längre spelade någon roll.
För Donvald hade lyckats med något som få kungar före honom ens hade försökt göra. Han hade gjort sin egen person till måttstock för verkligheten. Den som hyllade honom hade rätt, den som kritiserade honom hade fel, den som prisade honom var klok. Och den som sade emot honom var ond, korrupt, förrädisk eller helt enkelt dum. Själv betraktade Donvald sig förstås som den klokaste av dem alla. Om verkligheten motsade honom var det inte Donvald som behövde ändra sig. Då fick verkligheten helt enkelt rätta in sig.
Det fanns också fyra resoluta män i riket, Parke, Davran, Dien och Jasen, som reste runt och sökte upp Donvalds trognaste anhängare. De hade gjort det till något av en livsuppgift att pröva föreställningen om den store, kloke och ofelbare kungen. De behövde sällan argumentera. Ofta räckte det att ställa en fråga, lyssna på svaret och därefter ställa nästa. Några enkla följdfrågor kunde vara tillräckliga för att hela resonemang skulle falla samman.
Det egendomliga var att anhängarna nästan aldrig verkade märka det. De kunde säga en sak och några ögonblick senare dess raka motsats utan att uppfatta någon konflikt. Om de fick höra vad Donvald hade sagt förnekade de att han hade sagt det. Om de fick se honom säga det förklarade de att han inte hade menat det. Och om Donvald upprepade samma sak nästa dag visade det sig plötsligt vara precis vad de själva alltid hade tyckt. De fyra männen behövde därför inte göra Donvalds anhängare till åtlöje. Den uppgiften klarade de av alldeles utmärkt på egen hand.
I rikets lärda kretsar började man naturligtvis diskutera vad det egentligen var man bevittnade. Läkare, psykologer, forskare och andra kunniga människor kunde beskriva beteenden, mönster och förändringar, men de klokaste var försiktiga med diagnoser. Man undersöker inte en kung genom att betrakta honom på avstånd. Och kanske var frågan inte heller vilken diagnos Donvald kunde tänkas ha. Det märkliga var snarare hur alla andra hade börjat bete sig omkring honom.
Hur kunde ett land som hade skapat några av världens främsta universitet, största uppfinningar och mest avancerade företag överlämna ledningen åt en man som visade så litet intresse för kunskap? Hur kunde välutbildade människor höra samma påståenden, se samma beteende och ändå låtsas att ingenting märkligt pågick? Professorerna, företagsledarna, läkarna och juristerna. De måste ibland ha sett sig omkring på Donvalds massmöten och funderat över vilket sällskap de hade hamnat i. Några tänkte kanske att de kunde kontrollera honom, andra tänkte på sina skatter. Ytterligare några hade för länge sedan bestämt sig för att lojalitet var bekvämare än eftertanke.
Resten av världen stod samtidigt bredvid och tittade på. Kungar, presidenter, premiärministrar och sändebud från främmande riken vägde varje ord för att inte reta den lättretlige och påfallande obegåvade mannen på andra sidan havet. De smickrade, berömde och log. Ibland kunde det nästan se ut som om hela världen deltog i en föreställning där alla kände till handlingen men ingen vågade lämna scenen.
Det var kanske Donvalds största triumf. Inte att han hade övertygat världen om sin storhet, utan att så många som inte var övertygade ändå behandlade honom som om de vore det. Till sist var det därför inte Donvald som var den stora gåtan. Han hade aldrig gjort någon hemlighet av vem han var. Han visade det varje dag, inför kameror, inför folket och inför världen. Gåtan var alla de andra.
Ingen armé hade marscherat in, ingen tyrann hade erövrat riket med våld. När folket fick avgöra vem som skulle styra landet hade tillräckligt många låtit valet falla på Donvald. Därefter hade de rika räknat sina pengar, hovmännen böjt sina huvuden och världens ledare fortsatt att le. Och någonstans, långt inne i det stora slottet, satt Donvald framför ännu en spegel och betraktade mannen där bakom. Han såg en stor kung. En segrare. Kanske till och med den störste som någonsin hade funnits.
I gamla sagor behövdes ett barn för att ropa att kejsaren inte hade några kläder.
I Donvalds rike behövdes inget barn. Nästan alla kunde redan se det.
Det verkligt märkliga var hur många som fortsatte att buga.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare
Som en del av forsknings- och utvecklingsarbetet kring AI-teknikens möjligheter och begränsningar har min originaltext språkgranskats, bearbetats och faktakontrollerats med de egenutvecklade AI-plattformarna Planum Chat AI och PlanumStylus, där de två specialiserade AI-komponenterna NEXL och Sema har en central roll i processen.