Jag har nu läst klart Systrarna, Jonas Hassen Khemiris hyllade roman på drygt 700 sidor, och jag kan inte låtsas vara objektiv eftersom vi är släkt och delar minnen från våra gemensamma somrar i södra Halland, men just därför vill jag hellre beskriva vad boken gjorde med mig än att försöka sätta betyg på den, för det kändes aldrig som att jag läste en roman utan som att jag drogs in i ett flöde där tankar föddes, avbröts, bytte riktning, återkom och växte vidare, sammanflätade med minnen, känslor, människor och platser som, hur märkligt det än kan låta, blev allt lättare att följa ju längre jag läste, till och med de meningar som ibland sträckte sig över flera sidor utan punkt, bar mig fram utan motstånd, och när berättelsen plötsligt stannade upp för att rada upp 363 namn på människor som möjligtvis kunde ha varit med och byggt en skyskrapa på Manhattan i New York fanns det aldrig en tanke på att hoppa över ett enda namn, tvärtom läste jag varje rad därför att jag hela tiden väntade på en dold betydelse, en oväntad koppling eller ett namn jag kanske kände igen, och någonstans under läsningen började jag också fundera över vad Systrarna egentligen är för bok, en metaroman där skrivandet självt blir en del av berättelsen, en autofiktion med dokumentära delar där jag ibland känner igen personer, miljöer och händelser ur mitt eget liv, inte olik min egen romanserie, men skriven med ett helt annat språk, samtidigt som historien om de tre systrarna långsamt vävs samman till en helhet vars upplösning träffade mig med en sådan kraft att jag satt kvar länge efter sista sidan, med gåshud längs armarna och en brännande känsla bakom ögonen. Kvar fanns bara saknaden.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare