Jag sitter på tåget tillbaka till Jämtland efter några fantastiska dagar i Mellansverige. Utanför fönstret glider landskapet långsamt förbi, och för en stund sedan passerade vi Nannaskolan i Uppsala. Det är platsen där det första kapitlet i Gabriels sista resa utspelar sig. För sju år sedan skrev jag scenen där Gabriel blir djupt förödmjukad av några mobbare på skolgården, samtidigt som ett tåg passerar alldeles intill.
Jag har gått förbi skolan flera gånger, både som barn och vuxen. Mamma var lärare där på 70-talet, men platsen har ändå mest funnits i min föreställningsvärld, formad av de miljöer jag sett på Google Maps. Jag såg framför mig skolgården, människorna och tåget som passerade i bakgrunden. Nu sitter jag själv på ett tåg och ser samma plats genom tågfönstret. Det är en märklig känsla att plötsligt befinna sig mitt i en verklighet som man en gång skapade i sin fantasi. Ibland känns det som om livet skriver sina egna scener, långt efter att man trott att man själv har satt punkt för dem.
Den här gången har jag varit i Uppsala för att göra klart de praktiska detaljerna kring min nya roll i Codexus efter årsskiftet. Jag hade räknat med att bli pensionär på riktigt. Efter 44 år i nätverket, varav de senaste sex åren som Code Leader och ordförande, tyckte jag att det kunde vara dags att lämna över och ägna resten av tiden åt skrivandet, musiken och livet utanför tekniken. Men livet ville annorlunda.
Nu är det klart att jag i stället fortsätter som Senior Advisor. Det är en helt annan roll än den jag haft tidigare. Jag ska inte längre bära det dagliga ansvaret, vara involverad i komplexa utvecklingsprojekt – med viss reservation – eller vara tillgänglig hela tiden. Mina system och simuleringsmodeller körs redan på tre kontinenter, och det mesta fungerar utan min inblandning. Men när något oväntat händer kan det fortfarande behövas någon som varit med från början, som känner systemen på djupet och vet hur de olika delarna hänger ihop. Det är där jag kommer in.
Min uppgift blir helt enkelt att finnas till hands när det behövs. Det kan handla om några timmar en dag, kanske någon enstaka gång i veckan, och ibland inte alls. På det sättet är det faktiskt ganska nära den pensionering jag skulle kunna förlika mig med. Jag får friheten att använda min kreativa ådra och ägna mer tid åt allt som under många år har fått stå tillbaka, samtidigt som jag inte behöver släppa taget om något som varit en så stor del av mitt liv. Men innan dess ska jag föra Mindova Learning System i mål, ett PC-baserat system för effektiv inlärning vars utveckling påbörjades tidigare i år. Just nu känns det som att det kan bli mitt sista egenutvecklade program.
När erfarenheten får en ny roll
Kanske är det egentligen ett ganska bra sätt att lämna ett långt arbetsliv. Inte genom att stänga dörren och gå därifrån, utan genom att kliva åt sidan och låta andra ta över det dagliga arbetet, samtidigt som man fortfarande finns kvar när erfarenheten behövs.
När jag tittar ut genom tågfönstret igen är Nannaskolan sedan länge bakom mig. Gabriel finns kvar i mina böcker, precis som han gjorde när jag skrev den första scenen för sju år sedan. Själv fortsätter jag norrut, hem till Jämtland, med en känsla av att livet ännu en gång har ändrat riktning utan att egentligen fråga om lov.
Pensionär får jag väl bli en annan gång.
Tåget fortsätter.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare