Under de senaste sex åren har jag arbetat inom ett forskningsområde där uppgiften varit att utveckla AI-baserade simuleringsmodeller för framtidens ledarskap. Utgångspunkten är en bredare syn på intelligens än den traditionella föreställningen om att den huvudsakligen kan beskrivas genom ett IQ-tal. I mitt arbete använder vi modellen LECS-Q, där intelligens betraktas utifrån logisk, emotionell, kreativ och social förmåga, kompletterat med en femte parameter – Q, Qvinten – som fångar hur individens erfarenheter genom livet, både positiva och negativa, formar det sätt på vilket personen tänker, agerar och leder.
Syftet har varit att simulera hur olika former av intelligens påverkar ledarskap, beslutsfattande, organisationer och samhällsutveckling över långa tidshorisonter. Det har alltså inte varit mitt primära uppdrag att förutsäga bokbranschens framtid. Men när man låter modellerna utvecklas blir konsekvenserna betydligt bredare än det ursprungliga forskningsområdet.
Om maskinell intelligens successivt blir bättre på analys, problemlösning, kreativitet, språkförståelse, social modellering och beslutsfattande påverkas nästan alla verksamheter där människans intelligens idag är den centrala produktionsfaktorn. Där ingår litteraturen.
När vi har låtit olika modeller simulera utvecklingen framåt i tiden återkommer en slutsats med anmärkningsvärd tydlighet:
Författaren, lektören, redaktören och korrekturläsaren riskerar inom en 40-årsperiod att förlora sin funktion som nödvändiga yrkesroller.
Det är en provocerande slutsats. Jag är själv författare och har ägnat sex år åt att skriva en omfattande romanserie. Jag vet hur mycket mänskligt arbete som ligger bakom ett litterärt verk och hur svårt det är att hålla ihop en berättelse över hundratals, kanske tusentals sidor. Därför är detta ingen slutsats jag betraktar lättvindigt. Men forskningen bryr sig inte om vad vi tycker borde vara sant. Om modellerna gång på gång pekar i samma riktning måste vi våga ställa frågan:
Vad händer med litteraturen när maskinell intelligens blir bättre än människan på de intellektuella funktioner som krävs för att skapa en bok?
AI är inte bara ett skrivverktyg
Det vanligaste sättet att beskriva AI är fortfarande som ett hjälpmedel. Den kan hitta ett bättre ord, korrigera grammatik, sammanfatta ett manus, föreslå idéer, göra research och översätta. Det är användbart, men det är också ett begränsat sätt att se på utvecklingen. Det motsvarar ungefär att beskriva datorn som en mycket snabb skrivmaskin. Den verkliga förändringen kommer när AI inte längre är ett verktyg bredvid människans intelligens, utan en egen intellektuell produktionskapacitet.
Det är här arbetet med LECS-Q blir intressant. Intelligens består inte av en enda förmåga. Om artificiella system successivt utvecklar logisk, kreativ, emotionell och social kapacitet förändras också förutsättningarna för kreativa yrken. Framtidens AI kommer därför inte bara att kunna skriva text. Den kommer att kunna analysera varför en text fungerar.
Människans stora begränsning
En mänsklig författare har ett liv. Det är vår styrka, men också vår begränsning. Vi kan läsa hundratals eller kanske tusentals böcker, samla erfarenheter, möta människor, älska, förlora, misslyckas och utvecklas. Allt detta kan berika litteraturen. Men vår informationsmängd och vår förmåga att bearbeta den är begränsad.
En framtida litterär AI kan potentiellt analysera enorma mängder text samtidigt och se relationerna mellan språk, genre, dramaturgi, karaktärer, symbolik, berättarperspektiv och läsarreaktioner. Den kan bygga en modell av litteraturen, identifiera mönster och jämföra alternativ på en skala som ingen människa kan konkurrera med. Det är då den verkligt obekväma frågan uppstår:
Vad händer när maskinen förstår berättandets mekanik bättre än den människa som försöker konkurrera med den?
Kreativiteten är inte längre människans sista försvar
Vi har länge betraktat kreativitet som ett område där människan haft ett tydligt försprång. Datorer kan räkna och analysera, men människan skapar. Det bygger på antagandet att kreativitet kräver ett mänskligt medvetande. Men varför skulle just vi ha ensamrätt på det? Kanske är medvetandet något som kan uppstå när en tillräckligt komplex intelligens når en viss nivå. Kanske finns det rentav något i den existentiella koden som sträcker sig långt bortom det biologiska livet. Om så är fallet är människans kreativitet kanske inte slutpunkten, utan bara början.
Vad händer när maskinen kan skapa?
En roman består av språk. Berättelser har strukturer. Kreativitet innebär ofta att kombinera befintliga komponenter på nya sätt och upptäcka relationer som tidigare inte varit uppenbara. Det är just sådana uppgifter som artificiella system blir allt bättre på. AI behöver inte fantisera exakt som en människa. Den behöver inte ha samma inre upplevelse. Den behöver kunna skapa ett resultat som läsaren uppfattar som kreativt, engagerande och meningsfullt. Och om den kan göra det bättre än människan har vi ett problem, åtminstone om vi fortfarande utgår från att kreativ produktion måste utföras av människor.
Från lektör till korrekturläsare
Det är lätt att se hur de traditionella rollerna påverkas. En framtida litterär AI kan analysera ett manuskript på hundratals nivåer samtidigt. Den kan upptäcka logiska motsägelser, dramaturgiska svackor, outvecklade karaktärer, överflödiga scener och inkonsekvent psykologi. Den kan föreslå alternativa lösningar och simulera hur olika typer av läsare sannolikt reagerar på dem. Det är i grunden lektörens arbete, men utfört på en helt annan skala.
Redaktören möter samma utveckling. Om en scen förändras kan AI kontrollera vilka konsekvenser det får för resten av romanen. Om en karaktär byter ålder kan systemet kontrollera alla referenser till hennes historia. Om slutet förändras kan hela dramaturgin analyseras på nytt.
Korrekturläsningen är ännu tydligare. Stavfel, grammatik, syftningar, upprepningar och inkonsekvenser är redan idag uppgifter AI hanterar mycket bra. Framtidens system kommer dessutom kunna kontrollera hela manuskriptets interna logik: namn, tider, platser, relationer och detaljer. Det är därför sannolikt att korrekturläsaren blir en av de första rollerna som helt absorberas av tekniken.
Men kan AI ersätta författaren?
Jag är själv författare. Därför blir frågan personlig. Om AI om 30 eller 40 år kan skapa en roman som är bättre än majoriteten av människors romaner, bättre strukturerad, språkligt starkare, mer konsekvent, mer emotionellt träffsäker och mer anpassad till läsaren – vad är då argumentet för att människan fortfarande måste skriva? Kanske återstår ett enda riktigt starkt argument: Det är en människa som har skrivit den.
Det kan vara betydelsefullt. Men då har vi lämnat frågan om kvalitet och gått över till frågan om autenticitet. Det är en viktig skillnad. Framtidens litteratur kan därför mycket väl delas upp i människoskriven och AI-genererad litteratur. Den mänskliga litteraturen kan till och med bli en premiumkategori, inte för att den nödvändigtvis är bättre, utan för att den är mänsklig. Det kan i framtiden vara en del av verkets värde.
“Den här romanen tog en människa tre år att skriva.”
Det AI aldrig kan skriva
Det finns dock en viktig begränsning i den här utvecklingen. AI kan skapa berättelser, men den kan inte skapa en genuint självbiografisk bok om ett liv den aldrig har levt.
En människa kan skriva om sin barndom, sina föräldrar, sina kärlekar, sina svek, sina misslyckanden, sina triumfer och sina rädslor. Man kan berätta om en natt då livet förändrades, om en människa man aldrig glömde eller om ett beslut man fortfarande ångrar. Det är inte bara information. Det är erfarenhet.
Foto: Thor-Björn Bergman.
AI kan analysera miljontals självbiografier och lära sig hur människor brukar berätta om sorg, kärlek, trauma, åldrande och förlust. Den kan till och med skriva en övertygande text i jagform. Men den kan inte säga: “Det här hände mig.” Det är en avgörande skillnad.
Därför tror jag inte att framtidens litteratur enbart kommer att handla om människoskriven kontra AI-genererad text. Det kommer också att finnas en kategori där människans verkliga livserfarenhet är själva innehållet: memoarer, självbiografier, personliga vittnesmål och böcker där autenticiteten inte går att skilja från personen som upplevt det som skildras. Där kan människan behålla något som AI inte kan kopiera: ett faktiskt liv att berätta om. AI kan skriva berättelsen om ett liv. Men bara den som levt det kan berätta det.
När människan inte längre behövs
Efter trettio års erfarenhet av AI och nu senast sex års arbete med AI-baserade modeller för framtidens intelligens och ledarskap har jag blivit alltmer övertygad om att vi måste sluta betrakta AI som ännu en teknisk innovation. Det handlar om något mycket större. När logisk, emotionell, kreativ och social intelligens kan modelleras och successivt förstärkas förändras förutsättningarna för vad människan behöver göra själv. Och det är därför våra simuleringar gång på gång pekar mot samma utveckling inom litteraturen:
Författaren, lektören, redaktören och korrekturläsaren kan inom några decennier förlora sin funktion som nödvändiga yrkesroller. Inte för att människan blir sämre på det hon gör, utan för att maskinerna blir allt bättre. Hittills har vi främst frågat oss vad AI kan göra åt oss. Framöver blir frågan snarare vad vi människor fortfarande kan göra bättre än AI.
När den frågan en dag får ett betydligt kortare svar än idag kommer inte bara bokbranschen att förändras. Då har vi nått en punkt där själva definitionen av mänskligt arbete måste omprövas. Författaren kan mycket väl vara överflödig. Men litteraturen kommer inte att vara det. Människan kommer fortfarande att vilja läsa.
Frågan är bara vem, eller vad, som kommer att skriva det man läser.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare