Vi använder ofta orden intelligent och smart som om de betydde samma sak. Det gör de inte.
En människa kan vara mycket intelligent och samtidigt fatta fullständigt korkade beslut. En annan kan ha mer begränsad analytisk förmåga, men vara förvånansvärt klok i hur man hanterar livet. Själv har jag relativt hög logisk och kreativ intelligens, men är betydligt svagare emotionellt och socialt. Och jag har fattat åtskilliga korkade beslut genom livet.
Det här är något jag tycker att vi pratar alldeles för lite om. När inte ens Anders Hansen, känd psykiatriker och författare som ibland antar rollen som AI-expert, tycks skilja på begreppen är det faktiskt ganska anmärkningsvärt.
Intelligens är en förmåga. Smarthet är hur förmågan används.
Intelligens handlar i grunden om hjärnans förmåga att förstå, bearbeta och lösa problem. Att se samband, lära sig, dra slutsatser och hantera komplexitet. Men intelligens är ingen garanti för att man använder dessa förmågor klokt.
En person kan förstå avancerad matematik, genomskåda komplicerade system och snabbt se konsekvenser som andra inte upptäcker, och ändå fatta dåliga beslut i sitt eget liv. Man kan förstå riskerna, men ta dem ändå. Veta att ett beslut är fel, men fatta det av prestige, rädsla eller ilska. Man kan till och med använda sin intelligens för att bygga ett briljant försvar för något man innerst inne vet är orimligt. Det är inte intelligensen det är fel på. Det är användningen av den.
Jag brukar tänka på intelligens som en motor. En kraftfull motor kan få en bil att gå väldigt fort, men säger ingenting om vart den är på väg. Man kan köra snabbt åt helt fel håll.
Smarthet handlar om omdöme
Den smarta människan behöver därför inte vara den som kan mest. Man behöver inte ha högst IQ, flest akademiska meriter eller kunna lösa de svåraste matematiska problemen. Man kan i stället vara bra på att läsa situationer. Man vet när man ska tala och när man ska vara tyst. Man förstår när man inte vet tillräckligt. Man kan ändra uppfattning när verkligheten visar att man haft fel. Och kanske viktigast av allt:
Man förstår sina egna begränsningar.
Det är här intelligens och smarthet börjar mötas.
En människa kan vara extremt logisk och ändå sakna förståelse för känslor, människor, kreativitet och sociala sammanhang. De här olika förmågorna, tillsammans med våra upplevelser och erfarenheter under barndom och uppväxt, påverkar hur vi använder vår intelligens.
En människa med hög logisk intelligens kan använda sin skärpa för att hitta sanningen. Men samma skärpa kan också användas för att slippa se den. Det är därför hög intelligens inte automatiskt innebär gott omdöme.
Erfarenhet är också en form av kunskap
Smarthet har mycket med omdöme att göra. Att kunna väga olika möjligheter mot varandra, förstå konsekvenser och skilja mellan vad man kan göra och vad man bör göra. Där spelar erfarenheten en viktig roll.
En äldre människa som levt ett långt och innehållsrikt liv kan ibland fatta bättre beslut än en briljant tjugoåring, trots att tjugoåringen kanske har betydligt snabbare analytisk förmåga. Inte för att den äldre nödvändigtvis är intelligentare, utan för att den äldre har sett fler gånger vad som händer när människor gör vissa saker.
Erfarenhet är på sätt och vis komprimerad verklighet. Man behöver inte alltid förstå exakt varför något kommer att gå fel. Ibland räcker det att ha sett det hända tillräckligt många gånger.
Den 13 september går Sverige till val
Det här är också viktigt när vi bedömer människor i politiken. Den som talar bäst är inte nödvändigtvis den som tänker bäst. Verbal och retorisk förmåga är egna förmågor och ska inte förväxlas med intelligens.
Jag har själv varit delaktig i studier där vi sett att sambandet mellan IQ över 130 och verbal eller retorisk förmåga är förvånansvärt svagt. Bland personer med hög IQ är det alltså långt ifrån självklart att den mest intelligente också är den som uttrycker sig bäst eller argumenterar mest övertygande. Det är lätt att förväxla vältalighet med tänkande.
På samma sätt kan akademiska meriter vara missvisande. Man kan memorera enorma mängder information, klara avancerade utbildningar och prestera briljant på examinationer utan att vara särskilt bra på att se det komplexa mönstret när informationen inte längre kommer färdigpaketerad.
För mig är därför den verkligt smarta människan inte nödvändigtvis den som har flest svar. Det kan vara den som ställer de bästa frågorna. Man behöver inte alltid vinna diskussionen, men man måste kunna skilja mellan det man vet och det man tror sig veta. Man måste kunna säga:
Det där vet jag faktiskt inte.
Det är en underskattad form av intelligens – och kanske en ännu större form av smarthet. För världen behöver inte nödvändigtvis fler människor som kan räkna ut hur man gör något. Den behöver fler som kan avgöra om det är klokt att göra det.
Intelligens ger oss möjligheten. Smarthet avgör hur vi använder den.
Den här krönikan är inte bara en reflektion över smarthet och intelligens, utan också en självrannsakan. Jag känner igen flera av de brister jag beskriver hos mig själv. Samtidigt måste jag erkänna att det som stör mig mest är när människor ställer sina egna åsikter mot sådant som faktiskt är vetenskapligt belagt. Man får naturligtvis tycka vad man vill, men verkligheten är inte en åsikt.
Och till sist, kanske det viktigaste av allt. Ibland är den smartaste människan i rummet faktiskt den som inser att man kanske inte är den intelligentaste.
Thor-Björn Bergman
Senior Advisor, krönikör och författare